Pappan i parken och tanten på gatan?

Under sommaren är jag ju inte så aktiv på bloggen, men idag hände något väldigt udda. I lekparken bland alla barn satt det en pappa mitt i sanden. Han satt med sin lilla trettonmånaderstjej och en ölburk i handen.

Jag trodde först att jag såg fel, tittade till igen och fick det bekräftat. Killen satt i sanden, med sitt barn, i lekparken och drack starköl.

Han var visserligen inte jättefull, men han var inte nykter heller.
Vad säger man till en sådan människa? Jag mumlade något om att öl inte var så lämpligt i lekparken och fick ett “kärringjävel” till svar. Kanske borde jag ringa soc? (jag vet vem flickan är).Kanske polisen. Men just nu är jag så tröttkörd att jag egentligen inte orkar ta andras strider mera. Jag tjatar ofta om att barnen är hela samhällets ansvar, alltså borde jag föregå med gott exempel.

Men kan inte någon annan någon gång göra något? Eller är det norm i den hör stadsdelen att barnen ska leva med puckade föräldrar?

Kanske är det som jag alltid misstänkt stockholmsmentaliteten? en förbannade oseende storstadsmänniskan?

För någon vecka sedan gick jag på en stor central gata i Stoclholm (och plötsligt ramlar jag på en tant som har ramlat. Hon ligger helt stilla med slutna ögon och blod på hakan (från läppen). Det var en solig dag, många var ute och gick. MÅNGA hade gått på vägen framför mig (Och då pratar vi om säkert över 150 pers eftersom det var ganska högt upp på gatan). INGEN har ringt ambulansen.

INGEN!!!!

Visst hon kan säkert vara ett fyllo, kanske någon hemlös som folk känner igen som en som ofta ramlar. Men …
hon kan vara någons mamma också, någons syster… någons fru.

Jag ringde förstås, det gör jag aldrig, smiter aldrig ifrån, står kvar och slår 112.
Och är så förbannat jävla sur på att folk vägrar ta lite medmänskligt ansvar!

 

Dagens Ida

Ida är sur för att hon inte får ta saker ur matkassen och kastar sig ilsket på stengolvet i trapphuset och sparkar och slår med armar och ben. Mamma som rä lite trött på hennes krokodiltårar säger trött:
- Men Ida, om du nu måste ligga och sparka, kan du väl gå in i hallen och göra det.
Ida (15 månader) reser sig upp, med en giftig blick och går in i hallen där hon kastar sig å golvet och fortsätter uppträdandet…

(är det inte underbara)

 

Halvsommarlov här.

Under sommaren 25/6 -14/8 kommer bloggen att uppdateras sporadiskt eftersom det är sommarlov, bad och spl.

Vi önskar alla en trevlig sommar!!!

 

Att orka vara förälder

Ida har ett temperament som inte är av denna världen och en järnvilja dessutom.
Hon får låååånga utbrott när det är något hon vill eller inte vill. I går eftermiddag hade hon två stycken 45 minutersutbrott. Det ena för att hon inte fick ta kniven (mamma tyckte inte litet barn ska använda kniv. Det tyckte Ida). Det andra för att hon inte fick ta Addes saftglas.

Jag kom att tänka på en insändare som jag läste någonstans. En mamma skrev till någon barnexpert och berättade hur orolig hon var. För hennes treåring hade haft sådana utbrott fast a 20 minuter sedan hon var liten och hade det (LÄS NOGA) SÄÄÄÄKERT minst två gånger i veckan….

Alltså förlåt men två gånger i veckan … Pröva två gånger (minst!) om dagen! dubbla det och kom sen och räkna gråa hår. Vanliga viljeutbrott tordes väl vara ett sundhetstecken även om de är förbannat jobbiga och gör att mamma i familjen vill dra till vilketannatlandsomhelst (ENSAM!!!) både en och fem gånger på en timme.

 

Barn är ALLAS ansvar

Ni har säkert läst det …eller åtminstonen sett rubriken även om det , för de flesta säkert känns jobbigt att läsa.
Jag pratar om de torterade barnen i Stockholm.
Barnen har alltså hållits inlåsta och rispats med spikar, slagit, bott i urinstank och i artikeln står det:

“Alla barnen bar spår av mammans spiktortyr. På benen hade de rispor efter spikar som dragits mot deras ben.
Ett annat sår vittnade om den gång mamman satte en kniv mot 5-åringens hals. Enligt storasystern ville mamman skära halsen av honom.
- Hon är inte så snäll, min mamma, säger flickan och berättar att mamman själv sagt att hon hatade dem.”

I den andra tidningen berättas det om en granne som ringt och anmält, en enda trots att det stinker utanflör barnens lägenhet, trots att de hör skrik, trots att barnen aldrig går ut. En enda!

Och även om kvällstidningarna ofta överdriver sina storys så spelar det ingen roll, för om så bara en enda sak av det de skriver är sann så måste barnen få hjälp. Hur kan man som granne leva med sig själv och vetskapen om att något inte står rätt till?

Hur kan man gå förbi stanken och inte göra något?
Jag menar naturligtvis inte att alla ska börja anmäla alla nu. Det funkar inte så, men … om man ser att barn far illa så är det ens förbannade mänskliga skyldighet att åtminstone knacka på och kolla vad som händer.

Ring på, säg Hej och presentera dig som din granne och säg att du blev orolig att någon gjort sig illa för att du hörde skriken, eller fråga om de också kännt lukten …Improvisera och visa att det finns folk som ser.

Ibland behövs bara en enkel gest för att folk ska förstå att de är uppmärksammade.
I det här fallet kanske inte det hade funkat, men om en familj där barn kanske far illa får veta att andra ser, att andra hör att de är uppmärksammade så kan man kanske ändra något.

Och om att det bor barn någonstans som far illa och du vet om det så är det din förbannade medmänskliga skyldighet att försvara dem, för barn är allas ansvar!

 

Dagens Ida

Ida har ju än så länge bara några få ord i sitt vokabulär. Dessa är, förutom då det självpåhittade Nonno (Snuttefilten): Dida (Ida),mamma, pappa, titta, vava (hund),Tack och tappat.

Ida säger “Tappat” så fort hon kastar någonting på golvet, lite sådär busigt och uppfodrande (Jag har tappat du ska plocka upp).

Men det går att använda på andra sätt också som när hon ramlade i sanden i morse, tittade upp med stora ögon och sa:

-Mamma Tappat

 

TEVLIG MIDSOMMAR

Nu tar vi midsommarledigt och är tillbaka på tisdag.
GLAD MIDSOMMAR ALLA

 

Det var inte jag testet

Adde har börjat testa en ny variant. När han hittat på något bus, även, eller kanske speciellt om han “råkat” göra det mit framför våra ögon och han får en tillsägelse så tittar han pilemariskt ned i marken och säger:
- Det var inte jag, det var Ida!

Mamma: Men Adde, jag såg ju att det var du. Ida är ju i det andra rummet.

Adde: Det var i alla fall inte jag … för jag såg det inte!

(Luriga barn!)

 

Välkommen varför då …

Häromdagen gick jag med Adde från affären och mina öron kokade efter otalet
- Mamma, vad är det, varför då, vem är , vad är …
Det var ett sånt där tillfälle när jag helst ville stoppa proppar i båda öronen och skicka barnet till farmor med iltaxi. Detta särskilt eftersom jag vet att farmor tycker att alla de perioder som hon redan genomlevt med sina barn plötsligt är jättegulliga med våra barn.

Och det är jättecharmigt med de första fem varför … vad är … Men … efter det fyrtionionde på tio minuter är det inte riktigt lika kul, särskilt inte 10 timmar om dagen, dygnet runt.

Så mötte jag en annan tvåbarnsmamma på vägen. Hon såg blek ut och tittade uppgivet på mig samtidigt som hennes dotter sa någonting på deras språk. Så sa mamman:
- Hon vill veta varför ni går här, men svara inte för då undrar hon varför ni är på väg hem eller varför ni har blå vagn, eller varför, varför, varför …

Jag fnissade lite och sa:
- Jasså, hon har kommit in i den åldern hon också.
Då brast det för mamman …
- Jag vill hänga mig! sa hon och vi skrattade tillsammans åt det faktum att när varför då ålderns slutar för våra stora, så börjar den för våra små.

Har ni något botemedel …

 

Plantera mera

Även stadsungar bör få lära sig lite om blommor och bär. Själv har jag planterat jordgubbar, tomater och ärtor på balkongen för att barnen ska få plocka själva.

Även en potatis i en hink, vitlök och små granatäpplekärnor brukar vara populärt, även om granatäpplet vägrar bära frukt än så länge.

Som alla “bönder” har vid ock fågelproblem, med två ilskna skator som slåss om våra ärter…