mina gullungar !
januari 23, 2010
Och priset går till mamman till 3-4åringen som står på busshållplatsen när jag och barnen kommer efter badet för att ta bussen. Det ringer i hennes telefon och hon säger till sitt barn:
- Det är din pappa. Sen svarar hon och två sekunder senare vrålar hon i telefonen.
- Jag hatar dig din jävel. Fattar du vilken jävla skithög du är.
Sonen tittar med stora ögon på sin skrikande mamma. Mamman slänger på luren i örat på pappan och vänder sig tuill sina kompisar som är med henne på hållplatsen.
- Han är så jävla dum i huvudet. Sedan ringer hon upp pappan igen och skriker (Igen)
- Amen vi är påväg hem faktiskt och duär en jävel, din …din jävla jävel.
Hela tiden står hennes barn och tittar på.
januari 12, 2010
När det blir lite förvrängt såhär i språklärandets begynnelse så kan det bli ganska roligt!
Ida kommer in och vrålar:
- Mamma, mamma MUPP.
jag: – Va? vad vill du ha.
Ida: MUUUUUUPPP mamma (putar med munnen)
Jag: Jasså vill du ha en puss?
Ida: Jaaaa MUPP! (fattar du väl)
januari 12, 2010
I bland i mina möten med de barnen som var som jag vill jag hämta deras såkallade vuxna, skaka dem tillbaka till barnets barndom och fråga : ”Hur vill du att ditt barn ska vara när han är vuxen?” och sen ta dem tillbaka och fråga : Hur fan kunde det bli så fel?
Efter några år ser man tecknena redan hos småbarnsföräldrarna, föräldrar som inte ser sina barn i ögonen, drar dem i luvan när de ska någonstans, skriker, och suckar: Fy fan vad dum han är jag fattar inte hur han blev så elak (om en treåring!)!
Och man vill bara få dem att förstå vad de gör, vad deras barn ser.
Jag menar självklart har vi alla dåliga dagar men ibland undrar man om vissa människor har SÅÅÅ dåliga dagar när det är dåligt, hur fan är det till vardags då?
Värst är det när jag ser personal sucka över barnen. Fattar ni inte det är inte barnens fel, det är deras kassa jävla föräldrar som inte ser dem, inte hör dem, inte finns där.
Vissa barn vill jag bara plocka hem och ta hand om, som fyraåringen som dagispersonalen skickade hem (på mammans order) över två stora gator och ensam när det börjat mörkna. han gick sakta längs vägen (Ja jag skrev om det förut) och när jag hittade honom följde jag honom hem. Jag fattar inte, vad gör folk?
Är det så svårt att vara en vettig vuxen?
Att inte skrika?
Att prata med barnen lugnt och se dem i ögonen.
Att trösta när de är ledsna?
Att ge dem frihet när de behöver och regler när det behövs.
Att inte fönedra sin partner (barnens mamma eller pappa) framför barnen, åtminstonen inte där …
Att dela på bördan med sin partner.
Att finnas där och lyssna?
Är det så svårt att se sina barn?
Tänk idag vad du vill att ditt barn ska vara om tre år, om fem år, som vuxen. Tänk då också på vad du gör för ditt barn just nu, är ni påväg åt rätt håll? Är du en bra vägledare eller behöver ni hjälp. Isåfall be om hjälp i tid, snälla!
januari 12, 2010
Det tog ett tag att inse det faktum att könsfostran i mig aldrig går ur. De där ni vet som samhället har lagt på oss tjejer genom att berätta för oss att vi är svaga, veka, inte kan, älskar att baka bullar, gå på tivoli med barnen och … förstås…. älskar mode, smink, kläder och ska ha dålig lön …
Eh vänta nu … visst ja jag är inte alls sån! Mina stackars barn får ju lära sig helt fel grejer liksom… Hur ska det gå för stackars Ida när hon ser sin mamma köra Vasaloppet, kasta sig ut för stup och kicka grabbarna i magen? Och Adde då … han kommer ju inte att kunna bli normal när det är morsan som säger:
- Nu grabben ska vi på fotbolls/hockeymatch tillsammans du och jag så du ska få lära dig vad hörna är …
Jag har inte fattat att jag ska vara på ett visst sätt, att det inte hör till tjejernas natur att ta för sig och kräva hög lön och bättre befattningar. Jag har helt missat (i könsdebatten) att jag har möjligheter men ingen makt! FAN!
Tänk att jag inte visste det! Förlåt!
Men hallå, det går framåt ….jag håller på att lära mig. Nyss läste jag en bok i skolan om hur jag borde agera när jag spelar spel. För så gör tjejer. Jag har liksom missat hela prylen med att jag ska vara försiktig, älska pusseldelarna, vilja smita ifrån fysiska konflikter och hata att skjuta… Åh , ooooh javisstja jag ska ju gilla tjejspel …
Men vänta nu … Vad fan är tjejspel? Får jag inte gilla call of Duty nu? Måste jag rygga tillbaka för GTA och Doom för att inte skada min stackars dotter för livet? Borde jag egentligen sitta på en rosa pall och sticka medan kanelbullarna jäser i ugnen?
Jag gillar inte tanken på ”tjejspel”, infact varför ska saker heta riktig och tjejnågonting. Häromdagen när svärmor på mitt uttalande om 2011s vätternrunda sa: Men då kan vi ju åka tjejvasan också, fick jag krupp och kliande utslag på hela kroppen. Vadå tjejvasan??? VASALOPPET i så fall.
Jag köper helt det faktum att tjejer vill tävla mot tjejer. Jag köper också att tjejer och killar (generellt) kan vara olika. Jag kan till och med tycka att det är trevligt med tillställningar som oxruset, tjejtrampet och liknande OM …. Men bara OM det inte finns något som heter DET RIKTIGA och (DET HALVERADE) tjejriktiga…. Man kan visst ha herrvasan och damvasan, men för bövelen vi tjejer klarar också nio mil på skidor. Vi klarar 30 mil på cykel och vi spelar också skjutaspel.
Mina barn får det killiga från mamma, mamma slåss (på träningen), utmanar sig själv, älskar skjutaspel, fotboll, hockey, MMA, modellbyggen och mamma får allergiska utslag av kolonilotter, blöjprat och av att sitta stiolla bland damerna när grabbarna börjar spela fotboll i gräset på midsommar.
Sorry kids … ni kommer att få en helt förvriden kvinnosyn … det är bara att acceptera!
januari 3, 2010
Igår fyllde min lilla prins fyra år!!!
Hur fort går det här egentligen … Vi var ju på BB igår och födde egentlige väl, eller?
Är det meningen att tiden bara ska rusa förbi på det här sättet???
Grattis Adde!
Önskar mamma, pappa och Syrran
december 30, 2009
Adde: Jag längtar efter
Min födelsedag för då kommer farmor med presenter till mig!
Mamma: men du längtar väl mest efter farmor och farfar inte bara presenterna va?
Adde tittat förvånat på mig och svarar:
Joho jag vill baaaaara ha presenter då!
( det tror inte mamma på!)
december 28, 2009
sa den goda vännen och tittade förundrat på Ida som kutade runt i snön.
- Det gjorde hon inte, vid fem månader stod hon upp, vid nio sprang hon. Vi har aldrig sett henne gå. Energin är överväldigande och jag förundras varje dag över hur fort allting går.
Går det verkligen fortare med andra barnet …eller inbillar man sig för att man har mindre tid?
Ida fyller två den sista mars … när Adde hade fyllt två sa han några ord och petade ibland ihop en mening som ha den och så… Ida glömde liksom bort att lära sig ett ord i taget …Utan att vi vet hur det gick till sätter hon ihop långa meningar som ursinninga:
”Adde ÄÄÄÄR DUUUUUM” när hon inte får som hon vill och stoprebror är i närheten.
december 28, 2009
så sa hon, mamman till nioåringen, och gick tillbaka till misshandlaren efter att ha fått hjälp därifrån av kvinnojour och vänner.
- Han kan ändra sig … sa hon och sökte förtröstan i de egna orden.
Jag svarade att hon inte skulle ringa mig mera om hon inte ville ha hjälp därifrån. Jag sa att jag inte kunde stå ut med tanke på vad hon utsatte sin dotter för och att jag inte kunde förstå hur fan hon kunde gå tillbaka efter , månader borta från kräket …
- Du förstår inte …vi har så mycket bakom oss tillsammans.
- Men …han säger ju att han ångrar sig …
- Du …jag kan inte få dig att föstå …men vi älskar varandra.
- Hon (dottern)har aldrig stått mitt i striden, hon vet inte…hon förstår inte…
Som om jag inte hade hört orden förut. Utöver det faktum att jag då inte hade barn … sa jag exakt samma sak. Trodde exakt på samma naiva sätt att mannen bakom misshandeln skulle förändras.
När hans ånger och tårar kom trodde jag honom … Jag förstår visst vad hon går igenom. Jag förstår att det inte är lätt, men DÅ VAR JAG SJUTTON, du är snart trettio!!! och DU HAR BARN!
En sak måste alla som lever i misshandelsförhållanden förstå (oavsett om det är fysisk eller psykisk misshandel), man får inte utsätta sina barn för det. BARN FÖRSTÅR MER ÄN MAN TROR.
Utgå från vad du vill att ditt barn ska lära sig om världen. Se på ditt barn och säg ärligt till dig själv att du kommer att må bra av dig själv när dittbarn växer upp och väljer att leva med en misshandlande man…
Det kommer med stor sannolikhet att bli så. Om man lär sig att mammas kille får slå och mamma stannar kvar så lär man sig att ”min kille får slå och jag ska stanna kvar”
Det finns inga ursäkter, det finns ingen annan utväg än en om du har barn. Barn ska inte leva så!
december 28, 2009
Det är inte direkt enenkel uppgift att hitta på kreativa nya inlägg i barnbloggsvärlden. Just nu, med två utbildningar, extrajobb, träning och familjeliv harjag massor att skriva om men så lite tid.
Fast ibland handlar det nog också mycket om inspiratiosbrist. Mest med tane på hur jag tänkte när bloggen skapades, vilken respons jag fick och vilka frågor de väckte.
Innan jag fick barn var jg övertygad om vissa saker. Vissa saker är jag fortfarande övertygad om, andra har ställts på sin spets, dels med bloggresponsen, dels med bara själva fenomenet att bli mamma.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, eller hur. Ni vet säkert hur man sa att ”när jag får barn ska jag minsann/minsann inte” och sen stod man där med barnet i famnen och gjorde något helt annat.
SJälvklart finns det saker som man alltid håller fast vid. Pinciper, tankar, saker som är befästade i själen för att ma är fullkomligt övertygad om att det är det bästa för barnen.
Hela mitt liv har jag strävat efter att inte bli som mina föräldrar: Att blien bra förälder. Mitt i föräldrarskapet så strävade jag fortfarande efter det … lite för mycket kamp mot allt för att förstå att jag inte var som dem, att jag faktiskt är ganska bra som mig sälv.
Att vara bra innebär inte att rusa runt på allting som man bara mååååste göra för att alla andra föräldrar gör det. Ibland är det svårt att se att lugnet kanske är det absolut viktigaste för familjen…
Vi diskuterar ibland när föräldrar är viktiga försina barn. Jag är övertygad om att föräldrar är det under hela uppväxten fast några hävdar att den viktigate perioden är mellan 1-3, andra mellan 2-5.
Själv jobbar jag ibland med ”trasiga barn” eller maskrosbarn, sånna som jag och jag skulle så gärna skaka om deras föräldrar. Få dem att förstå att barnen som står där mitt i begynnelsen av sina tonår behöver närheten, kommunikationen och tryggheten mer än någonsin.
Jag brukar försöka förklara för dem att ju jobbigare du upplevcer att ditt barn är, desto mer behöver han/hon dig! Tyvärr är det alldeles för få vuxna som förstår det.
