Jag hade en diskussion häromdagen om mobbing och att känna sig bra som man är. Ofta säger de vuxna saker som: Du duger som du är, bara du älskar dig själv så kommer andra att älska dig också. Barn vet att så enkelt är det inte när man är barn.
För ett mobbat barn till exempel så kan svaret på det till och med vara:
”Ni fattar ju ingenting, jag tycker om mig själv det är ju de (ALLA ANDRA i barnens ögon) som hatar mig (För att jag är för ful/tjock/har fel kläder/inte får … gillar/söt/har glasögon/är för kort/är för lång/Är för smal).”
Därför blir jag så trött att jag bara vill kräkas på vuxna människor som stöttar ytlighet hos barn. Jag pratar om förstås om TV-programmet ”Mammor och minimodeller” på TV 3. Man behöver inte ens se hela programmet, det räcker med klippen som visas i tidningar och upplägget. Det är inte programmet i sig jag reagerar mot utan dessa sjuka så kallade mammor som skapar små modeller som tror att de gör något bra när deras barn springer ut gråtande efter att de själva pressat och pressat och pressat.
Det kanske till och med är som TV3 säger att det är bra att saken lyfts fram. Jag hade kanske valt en annan väg, en debatt, ett klipp utan att stagea det hela i en programserie.
Men faktum kvarstår, jag hade ingen aning om att fenomenet modellskolor för små barn existerade i Sverige. Jo jag har sett den Amerikanska varianten, något enstaka program och en dokumentär. Men jag har trott att vi var klokare här, var räddare om barnen i Sverige.
Mammorna kallar det barnens villkor … Vilket skämt!
Om det var så att barnen helt själva klädde ut sig och lekte tävling hade ingenting spelat någon roll. Här hemma klär barnen ut sig i både högklackat, nagellack och smink. Ena dagen är man Rapunzel, andra dagen Spiderman, tredje dagen bara ”lika fiiiin som mamma” med nagellack och ögonskugga. Sådär på skoj som man gör när man är två, tre, fyra, fem, sex och testar saker. Ingen tävling, förutom möjligen sådana som: Läskigast halloweenkostym på barnmaskeraderna med en tablettask i belöning.
Skillnaden är förstås att inga pengar blandas in, inga mammor och pappor blandas in på det onaturliga sätt som en flicka som sju, åtta, nio år gammal ska visa upp sig i små toppar och vara ”Vacker kvinna” inför vuxna.
När man är barn är det tillräckligt jobbigt att försöka passa in i en vardag. Det är mycket som ska hållas reda på, rätt leksak, rätt film, rätt uppförande. Jag skulle dock vilja säga att när man blir lite äldre så förstår man tanken om att man ska älska sig själv först på ett annat sätt. Tyvärr vore det en lögn. Alla gör inte det, som igår på ”twitter” när jag och @nikder diskuterade ytligheten bland vuxna. Ytligheten bland det vi kallade ”Skalmänniskor” som kan säga till ”de sina” att den eller den personen inte passar in eftersom den: ”klär sig fel/är från fel område/inte har rätt jobb/ lägg till valfri”.
Som vuxen kan man dock ofta (det finns självklart arbetsplatsmobbing och annat som måste arbetas med också) sätta ned foten, säga: Nej jag vill inte umgås med ytliga människor som du, och om du har åsikter om att jag eller mina vänner inte duger så kan du dra.
Som barn är det inte lika enkelt, särskilt inte om man är barn till en bindgalen modell-wanna-be-morsa som sätter upp dig framför kameran i alldeles för små kläder och indirekt säger:
Modella nu lite snyggt och sexigt sådär så att folk tycker om dig, så att du duger!
