Underbara barn

Hoppas ni får en mysig dag och är rädda om varandra!

Nu är våren här och det är dags att plocka blommor och annat skoj som dyker upp ur marken.
Plocka blommor och pressa dem så kan ni göra fina bokmärken och tavlor, en annan variant är att sätta in den pressade blomman i en egenhändigt fixad ram.
Jag har till exempel en maskros sparad i en träram i köket. Det är nämligen den första blomma min sambo plockade åt mig. Jag tror inte ens han var medveten om att jag tog hem och sparade den, det var när vi precis börjat dejta och vi skojade lite om romantik. Då plockade han en maskros , eftersom det var den enda blomman som växte där i gräset, och jag tog hem den, pressade den och ramade in den.
Därför tänkte jag att vi skulle göra lite trevliga ramar, pysslet passar alla åldrar (från att man kan sitta upp och hålla i en pensel)
‘
Du behöver:
En blomma, för varje ram, pressa dem i en bok i någon vecka.

En fotoram i trä
Fingerfärg
Glitterlim
Småsten
snäckskal
Bakgrundspapper i trevlig färg
Lim

Gör så här:
Ta bort glaset och baksidan från ramen.
Måla ramen i önskad färg, små barn kan måla genom att få en fingerfärgsklutt i varje hand och hålla i ramen. Låt torka och hjälp barnet att limma på dekorationer på ramen.
Sätt i blomman och ett trevligt bakgrundspapper, och skriv datum.

Att variera sig med sina lekar och pyssel är inte alltid så enkelt. Men här är en variant för de små (som inte stoppar saker i munnen). Att måla med en pingisboll ger både häftiga mönster och är skoj.

Du behöver:
Fingerfärg
Pingisboll
Ritpapper
En skokartong (eller liknande där pappret får plats)

Gör så här:
Lägg ett ritpapper i botten på en låda. släng i några klickar fingerfärg, Lägg sen i pingisbollen och tippa med lådan så att bollen rullar runt och bildar mönster.

Tipsar också om Färgilsrallyt som variation på denna lek.

Jag undrar lite över hur människor tänker. Själva försöker vi alltid prata med våra barn. Jag har alltid berättat för Adde vad som ska hända, vad vi ska göra och om han är upprörd försöker jag alltid sätta mig ned och lugnt berätta för honom att han ska lugna sig och varför.

Jag sa ju i något gammalt inlägg att en undersökning visade att föräldrar idag spenderar fem minuter (per dag) på att prata med sina barn. Fem minuter är ingenting och jag tänkte i mitt stilla sinne att ”När slutar de prata med sina barn då?”. Sanningen är tyvärr att de aldrig börjar prata med dem.

Tänk dig in i följande situation. Du är en meter lång, du vet inte riktigt hur men du står i en hall och ska gå ut, plötsligt griper en hand tag i dig , slänger upp dig på hallbänken och drar på dig skorna. Du tittar upp lite undrande, då kommer handen och drar på dig mössan och jacka, sedan säger en röst ovanifrån. ”Skynda då.”
‘Inte så kul va?

Om du istället tänker dig att du innan du kom ut i hallen fick en kram och någon som sa: ”Kom så går vi ut i hallen och sätter på dig kläderna så att vi kan gå ut och leka!” Rösten pratade i samma nivå som du befann dig i och personen tittade dig i ögonen.
Du tar personens han och går ut i hallen tillsammans, personen sätter sig ned och säger:
- Ska vi sätta på skorna? Vill du ha hjälp eller kan du själv?
Du sätter på dig skorna och får lite hjälp med jackan, mössan drar du på dig av bara farten och personen sträcker dig sin hand och säger:
-Vad duktig du är, ska vi gå ut så vi hinner med bussen?

Vilken av personerna vill du helst vara?
Vem tror du att ditt barn vill vara?
Tyvärr syns det lite för ofta ute i parken och lekplatserna att föräldrar glömmer bort att prata med sina barn. De barnen kommer ju aldrig att lära sig att kommunicera. För hur ska de lära sig det om ingen pratar med dem?

Jag blir så ledsen när jag ser det, men det är ju inte så att man kan gå fram till någon som sliter upp sitt chockade barn ur sandlådan och kastar det i vagnen utan ett ljud till barnet, för att sedan fräsa: ”Tyst nu vi ska hem och äta” till barnet som börjat gråta eftersom det inte förstår varför det blev uppryckt ur sanden mitt i leken.”
För vad ska man säga till en förälder som gör så?
”Vet du att du kan prata med ditt barn?” Ja det vet de väl liksom, men någonstans på vägen har de visst råkat glömma bort att de bör göra det också.

Även en tvååring tycker att det äör mysigt att krypa ihop i det trånga och ombonade utrymme som en koja utgör. Det behövs sällan några avancerade saker i den här åldern, det viktiga är att ni gör det ihop.

Ta med en fleecefilt, ett stort lakan, ett rep och så förstås fika ut i närmsta skogsdunge. Hitta ett par träd som står tätt ihop och spänn upp linan. Lägg sedan fleecefilten på marken och ta fram fikat. Berätta om sakerna ni ser, myror, stenar, träd och blommor.

Det blir en jättemysig lek och särskilt om man får lov att ta lite spännande pinnar, kottar och blommor med sig hem.

Enligt alltombarn väljer en av de stora föräldratidningarna ut sina omslagsbebisar på blicken.
”Det ska vara en blick att fastna i.”
Jag tror en bild på Ida skulle passa, eller vad sägs om den här blicken.

Regissör: Lasse Persson, Per Åhlin
Bästa pris: 89:- hos megastore.se
Betyg: @@@@@

Lilla spöket Laban är inte som andra spöken, han är nämligen mörkrädd och det riktigt mörkrädd. Så värst bra på att spöka är han inte heller och man kan ju undra vem som vaktar vem när mamma och pappa spöke lämnar Laban och lillasyster Labolina hemma på slottet Godmorgonsol en kväll.

Dvd: n innehåller sex episoder där vi får uppleva allt från misslyckade spökerier till pappa Spökes veckodagssjuka. Som ni förstår har Adde kollat på Lilla Spöket Laban. Först såg vi den på barnfilmsvisningen för tvååringar och nu har den spelats flitigt hela veckan hemma.

Både mamma och pappa dreglar av nostalgi när videon går på och den är långt ifrån lika påfrestande som vissa Teletubbies har varit.

Det är en pedagogisk film som på ett enkelt och genialt sätt tar upp saker som barn kan behöva veta mera om, mörkrädsla och läskiga monster är bara två av godbitarna. Gillar du böckerna kommer du att älska filmen, Maria Lundström som berättar gör det på ett engagerande och varmt sätt, teckningarna av Per Åhlin (Karl Bertil Johnssons Julafton) är som vanligt enkla och briljanta, bildspråket är klassiskt för Laban och mycket vänligt för ögat.

44 min lång är filmen och som jag sa är det ett lysande bevis på pedagogik i sitt esse, i vilken annan saga hittar du annars ett litet spöke som är rädd för både monster och mörker. Adde, två år, sitter som ett litet tänt ljus när han får titta på filmen med mamma eller pappa. Han säger god natt till Labolina på kvällen och berättar glatt för alla om pappa spökes rödsjuka.

En succé helt enkelt!

Det blir lite få inlägg just nu, jag håller på att fundera på nytt domännamn (tävlingen pågår fram till valborg så fortsätt kommentera där), och så måste jag ju ha en ny vårig layout. Dessutom tänkte jag försöka få in en ny sida uppe bland flikarna, en sida om mat för små barn. Jag ger ju inte burkmat och jag tänkte därför samla tips på olika barnmatsdelar för er som vill laga snabbt och nyttigt för de små fast hemma.

Har du ett recept som passar 0-1åringar så skriv ett mail till info@upptillsju.nu
Det bästa tipset belönas med en bok för barn i samma ålder.

Känner du igen frasen i rubriken?

Kanske sa du det innan du fick barn när du såg föräldrar på stan?

Jag sa så om bebisspråk. Själv skulle jag nämligen AAAALDRIG använda oriktiga ord som vovven, tissetatten och annat trams. Mina ungar skulle lära sig ”riktiga” ord och därmed basta!!!

Joho, vet ni vad som hände på grillen i dag?

Killen ´måste ha trott jag var galen när jag kom inramlande med en unge i selen, en i vagnen och vagnen lastad till max med varor och väste.

-En lallulelle och en vatten tack!

- Eh va?

Själv tänkte jag att det var en slö kille de satt i kassan i dag, varför fixar han inte hamburgaren utan bara står och blänger. För lallulelle det är hamburgare här i huset, det har unge herrn bestämt och mamma som AAALDRIG skulle låta barnen prata så lyssnar ivrigt och lär sig massor av roliga nya ord!

På alltombarn kan man idag läsa att ungefär hundra kvinnor per år väljer att föda hemma!
Jag förstår dem inte alls!
Dels så utsätter man sig och framförallt sitt barn för en massa risker. Hur kan man välja att göra det?
Vi frågade en banmorska på sjukhuset vi var på, hur sjutton folk som föder hemma resonerar om riskerna.
Hon sa, precis som i artikeln att de som väljer det anser att det är naturens gång om något händer mamman eller bebisen!
Alltså förlåt men väljer ni bort medicinering också?
Hur kan man välja att utsätta sitt barn för de riskerna?
Jag fattar ingenting!
Jag är glag att ja, trots min sjukhusskräck, valt att föda på sjukhus och vaginalt.
Tryggheten att veta att personalen kan rädda mitt barn om något blir fel, att de kan akutsnitta om barnet till exempel fastnar. Den tryggheten är obetalbar.