Ni vet att jag brukar gnälla över hur folk beter sig mot sina barn. Nåväl igår kände jag mig själv som en riktigt usel mamma. Ida låg på sängen och jag skulle hämta en ny blöja i andra rummet. Adde var i rummet med Ida och på tre sekunder kom det illvrål och gråt från Ida. Adde befann sig då precis inpå Ida och opedagogiska mamman (ajabaja mamma!) gav upp ett skrii:
-Neej Adde vad gjorde du nu, du får inte göra illa Ida! och så lyfte jag upp Ida som bara skrek och skrek.
Adde såg sorgset på mig och rusade sen in på sitt rum med sin snuttefilt och kudde och sa:
-Mamma hämta Addes napp.
Då insåg jag hur dum jag var så jag skämdes som en hund och gick in till Adde och frågade:
-Adde vad hände?
Adde som nu darrade med underläppen över mammas tjut (Han är inte van vid höga röster alls och min gick nog upp några toner i panken:( ) sa:
- Adde ramlade Ida.
Det var som när Tobbe i talangjuryn fick säga nej till rockringsrockande Elsa fem år. Jag kunde ha tagit ut mitt hjärta där så att någon fick stampa på det för precis så ont gjorde det. Istället för att fråga direkt förutsatte jag att han bankat på Ida (Adder är i en bankaperiod så han prövar väl hur saker låter just nu, därav förutsättandet!).

Usch nu ska jag gå och skämmas i ett hörn någonstans.

Bara så ni vet så sa jag FÖRLÅT till Adde och så kramades vi alla tre en lång stund men jag skäms fortfarande. Å andra sidan hör inte illtjut från mamma till vardagen så han lär inte ha lidigt någon jätteskada, ändå skäms jag som en hund.