Underbara barn

Adde har verkligen gått in för det här med sin docka. Dockan som fått namnet Docki både matas, byts på och kramas. Häromdagen skulle Adde amma docki också, för Adde vet att små bebisar blir glada av ”tutte”.

Just nu är Adde väldigt mycket mammas kille och vill prova mammas saker. Kanske känner han att jag är extra trött och ledsen, kanske är det en period som han går igenom just nu men se så fina vi blev i nagellack!

Jag tror att det är viktigt att uppmuntra all lek så Adde har fått både egen handväska och eget puder men nagellacket får han bara göra tillsammans med mamma eller papa eftersom vi har viss erfarenhet av tapetkluddrande tvååring numera och nagellack är nog aningen svårare att ta bort i jämförelse med vaxkrita …

Jag

Vi har sorg denna vecka och jag orkar inte skriva just nu, så jag återkommer i nästa vecka.

Kram till er alla.

Jag köpte en baby Annabell docka till Adde i dag. Jag frågade förstås om han ville ha den eftersom han är så mån om att byta på och mata Ida. Och Adde ville ha dockan.
Dockan är dock inte som dockor var på den gamla eh ”goda” tiden … Denna docka, pratar, suger (med munrörelser) på flaska (med äkta vatten som rinner ut i form av tårar och dregel …), sover, jollrar och skriker!En helt fantastiskt läskig sak som jag helst skulle vilja sov på balkongen, för vem vill egentligen sova med Chucky?
Jag menar kan dockskrället, slå upp ögonen och stirra på mig med ett lyckligt fniss då borde den kunna göra andra saker också.

Aja sonen är lycklig i alla fall, vilket borde göra mamma nöjd. Men ett öga öppet sover jag nog med i alla fall.

Adde vid matbordet:
- Adde är snygg, Idasyster är snygg, Mamma är snygg ….pappa är tjockis …och …Idasyster osså tjockis!

I morse fick Adde på sig den nysydda regnhatten och sprang omkring med morgonkläder i huset och sa
- Adde ha mammas väska!!!
Så pedagogiska mamman letade i gömmorna och hittade en rosa handväska som Adde fick adoptera. Gissa vilken lycklig kille som sprang omkring i huset, packade sin handväska med legobitar och bilar och tjöt:
- Adde coooool kille!!!

Japp det är han faktiskt!

I dag fick hela familjen badsjukan … eller alltså vi har blivit riktiga stockholmsföräldrar och betalar 2600 för att barnen ska få gå på 8 * 30min simskola respektive babysim de närmsta lördagarna.

Dyyyyrt tänkte jag och undrade om jag var riktigt frisk i huvudet som anmälde oss till dessa kurser.

Jag ville så gärna gå på babysim med Ida och eftersom 1-3åringarnas simskola ligger direkt efter babysimtiden, och Adde älskar vatten så var ju det perfekt för pappa och Adde. Jag och Ida tog en lång promenad till simhallen och sedan när vi hoppade i vattnet så förstod jag vad vi betalade för.

Idas blick när hon fick flyta runt i det varma vattnet var helt obetalbar och sedan när jag fick vända henne från rygg till mage och hon låg och begestrat såg mig i ögonen var det som om hela världen runt i kring oss försvann för en stund.

Det var så vackert bara hon och jag i ett sådant ögonblick som man så sällan får med det andra barnet eftersom tiden inte står still riktigt på samma sätt. För dessa ögonblick är för mig obetalbara.

Ni har säkert träffat dem … de där barnen som ALLTID lämnar pennan till mamma och pappa med orden:
- Jag KAN INTE rita du!
Men som sedan mest sitter och stirrar ned i bordet medan mamma/pappa glatt pratar med en annan förälder samtidigt som de riitar hela bilden färdigt och sedan hurtigt säger:
- Se vad fint det blev när du ritade!

Jag har träffat dem massor med gånger, och det börjas tidigt.
På pysselstunderna, när Adde (då runt året) fick två fingerfärgskluttar i händerna och ett stort papper framför näsan så satt flera barn bredvid sin mamma som tog över det de för tillfället var meningen at barnet skulle måla på med orden:
- så här ska du göra!
och så målade de prydlit klart prylen och sa stolt: Vad fint det blev! Ja gör han det själv blir det ju så kladdigt!

Alltså, vadå så här ska du göra??? Ungen är ett år, kanske två???

Man måste som förälder passa sig noga för att ta bort barnens självförtroende. Det gäller förstås i många andra situationer än pyssel. Barn måste få pröva saker. Visst saker som är farliga ska man förstås berätta att de är farliga och att barnet inte ska pröva dem, men andra saker, lekar, tester, matlagning, städning.

En pappa var riktigt pedagogisk *OBS IRONI!!!* i parken häromdagen. Barnet (kanske fyra år gammalt)ville att pappan skulle titta när hon byggde i sanden i stället för att bara prata med den andre pappan.
Pappan vände sig inte ens mot barnet när han svarade:

- Äh men du kan ju inte bygga något särskilt med de formarna i alla fall!!!

Varsågod, dagens puckomedalj utdelas härmed till sandlådefarsan!!!

Alltså jag vet att jag säger åt folk att ta det lugnt och inte boka in för många aktiviteter men så står jag där med veckan fullproppad och mer kommer det. Djurklubb, pysslis, simskola, babysim, och däremellan leka fritt, sångstundsamlingar och babypyssel.

Jag har säkert blivit påverkad av jagvetbättreändumaffian, ni vet de som säger: Bah har du din tvåochetthalvtåring hemma? Han kommer ju att ha så trååååkigt.

Joho du, om jag vore en klok mamma (Vilket jag är i bland) så borde jag lyssna på min son som säger:
- Nä, nä, nä inte ut, leka hemma stället!!!

Det är som om folk blir besvikna när jagsäger att jag inte tycker att det är speciellt jobbigt att gå hemma med båda barnen.

-Men, det klart att det är jobbigt, de är ju två!!! svarar de och fnyser lite föraktfullt. Som om de trodde att jag ljög eller något …

Alltså visst kan det vara tufft ibland. Särskilt när ”INTE, INTE, INTE” -timmarna på dygnet närmar sig för tvååringen och lillan samtidigt vrålar om man samtidigt som man står ute i regnet utan möjlighet att slå sig ned på lämpligt amningsställe utan att tvååringen blir genomblöt.

Och visst när båda samtidigt drömmer något läskigt mitt i natten och man själv nästan stapplar ut för man har inte fått någon sömn på ”MINST hundra år”.

Men det händer ju så sällan. För det mesta så är det bara mysigt.

JO JAG LOVAR!!!

Det är jättehäftigt att se barnen interagera med varandra, att se Addes enorma kärlek till Ida svälla över så mycket att han till och med lånar ut sin kudde och filt. Och att se hans ansikte förvridas i sorg om han gör ett för häftigt lyckotjut och Ida blir rädd.

De kan ligga och titta på varandra i evigheter. Ida tjuter högt av lycka åt Adde och ibland blir hon till och med sur på mammas och pappas tröst och då, då funkar bara Adde.

Jag tycker att det är fantastiskt vackert med två barn! Jag tycker inte att mina barn är jobbiga, visst kan det slita att vara mamma ibland, men man skaffar väl inte barn för att ligga på soffan och käka praliner?

Denna mellisrätt passar både små barn och glada vuxna.

Du behöver:
2 äpplen
0,5 dl havregryn
kanel

Gör så här:
Skala och skär äpplena i bitar, koka i ca 10 minuter, häll av vattnet och mixa till mos (späd ev med lite av kokvattnet) och servera det som det är till bebisen eller med lite laktosfrimjölk och kanel till det större barnet.