Underbara barn

Varje fredag brukar vi gå på frukostfika och idag råkade mamma prutta lite sådär lagom tyst så att det bara hördes vid vårat bord. Adde (som just landat i Kiss och bajsåldern) börjar fnittra:
Jag: Oj förlåt det var inte meningen.
Adde: (Med vanlig röst)Det gör inget mamma. (Skriker) DU FÅR PRUTTA MAMMA!!!!!!!!

(Tack …tror jag)

… föräldrarna är för rädda. Det läste jag i en notis i en av papperstidningarna häromdagen. Vad är föräldrarna rädda för då? Jo fågelinfluensa och fästingar. Vad är det som har hänt egentligen?

Är det verkligen rädsla, i så fall är dagens föräldrar väldigt okunniga och måste göra något åt sin situation. Att inte låta barnen upptäcka skogen, att utforska myrstackar, plocka blommor och pressa, titta på nyutsprungna grodor och ta hem kottar är att förvägra barnen en barndom.

Skogen behöver faktiskt inte vara särskilt stor. För de minsta räcker det gott och väl med en tät liten dunge där man, med mamma/pappa kan gå på upptäcksfärd.

”Skogen är ännu en del av vår identitet, men det vi ser nu är en stor kulturell förändring där vi i högre utsträckning än tidigare kräver organiserade aktiviteter för att komma ut” säger Joakim ordgren på Skogssällskapet.

Varför är det så? När vi har tråkigt här, eller när vi egentligen inte har något särskilt för oss, brukar vi ta på oss kängor och jacka, packa picknick och ge oss ut i skogen. Ibland till och med så kort som till en liten skogsplätt som bara ligger runt huset men också bara sträcker sig några hundra meter.

Det som är så bra med den här plätten, förutom att den är nära, är att här finns det blåbärsbuskar, en myrstack, ett litet berg med små hålrum och våran rådjursduo brukar härja här. Här finns både löv och barträd, här finns vitsippor, Liljekonvaljer, Lingon och harsyra.

Det finns små, små kottar, och stora, stora löv. Perfekt för att fördriva lite tid och upptäcka nya saker att prata om.

Dessutom kan man leka många lekar i skogen, man kan sitta på en filt och läsa sagor, man kan leta harspår och kolla om man hittar någon skalbagge.

Utan små skogsbesök då och då skulle vi nog inte fungera, för varför stressa in till stan i tid och otid på schemalagda aktiviteter när det finns så mycket att upptäcka så nära.

Idag fick jag nästan en hjärtattack. Ida ramlade plötsligt ur vagnen där jag VISSTE att jag NYSS SATT FAST henne i selen. Det såg ut som om hon skulle bryta nacken, men hon voltade runt och illskrek.

Jag fattade ingenting, hade jag inte satt fast henne ordentligt?
Nästa gång hon hamnade i vagnen, dubbel och trippelkollade jag selen, jodå den satt fast … SATT är ordet … Två sekunder senare hade liten nyfiken ettåring pillat upp låset igen, fast denna gång var mamma med på noterna.

Nu måste jag hitta ett gammalt 80-tals sele som man knäpper bak på ryggen… Någon som kan tipsa om var?

Hur får man folk att förstå att Idas skrikutbrott där hon vill någonting skulle behöva tålmodiga folk och inte människor som snabbt säger: ”Oj vill du ha den varsågod” om allting.

Ida har varit väldigt intensiv från början och vi har försökt att behandla barnen lika, men … problemet för oss är att Ida och Adde är helt olika barn. Där Adde alltid varit den tålmodiga som kanske börjat pocka lite på uppmärksamhet efter en stund, om man till exempel pratat med en annan mamma, så blir Ida sån att hon DIREKT när hon kommer på att hon vill något ILLTJUTER. Problemet är inte att hon vill saker, problemet är att hon vill saker hela tiden, väldigt mycket och oftast väldigt intensivt. Och det har hon visat sedan födelsen.

Som när man står och pratar med någon och Ida komer på att just exakt nu ska hon ha uppmärksamhet. Då vrålar hon ilsket till dess att personen säger:

”Oj, oj nu vill hon nog att jag ska sluta prata”

Det bästa då vore ju kanske inte att personen hals över huvudet flyr, för Ida har kommit på att folk gör så och ger sig väldigt fort eftersom de blir besvärade av hennes skrik.
Samma sak om hon till exempel ser någon äta en bulle eller liknande i parken och illtjuter och pekar. Medan man själv kämpar med att säga: ”Nej, Ida den är inte din, du får äta ditt äpple istället” så kan ”älmenande ” människor helt enkelt sträcka til henne en bullbit innan man hinner blinka.

Fattar de inte att striden blir värre om jag måste dra bullen ifrån henne? Nej, uppenbarligen inte för de säger:
-Ååååh men hon vill ju så gärna ha en.

PUCKON!!!

Tyvärr har ju Adde också en tendens att ge med sig. När vi säger:
”Nej Ida du FÅR INTE rycka Addes saker ifrån honom” så skriker hon tills Adde ger med sig (vilket händer alltför ofta) och ger henne saken ÄVEN om han helst vill leka med den själv.

Ibland vill han verkligen, verkligen leka med den själv och då får Ida helt enkelt finna sig, vilket kan ta allt ifrån en minut till tjugofem. Men hur får man folk i allmänhet och Adde i synnerhet att förstå att om Ida alltid får som hon vill så blir hon en ganska odräglig unge såsmåningom.

Lite skrik just nu är väl en sak, men tonårstrotsig bortskämd skrikprinsessa vill jag passa mig för.

Vinnaren i FANTASTISKA DJUR tävlingen är familjen där

”Mamma, jag och lillebror lekar att vi är pippi och hennes vänner som smyger runt i huset eller ute och upptäcker saker och så tillslut hittar vi pippis väska som är fylld med fika eller mellanmål som vi dukar upp på en filt i rummet eller ute i gräset. ”

Precis så ska ju lek gå till, hitta, upptäcka och umgås.

GRATTIS

Nu tar vi helgledigt till och med måndag, Då är vi åter med ny bokrecension, tävlingsvinnare och dagens Adde och Ida.
Trevlig helg.

Jag började fundera rejält på var Adde lärt sig ett visst beteende, när han upprepade gånger sagt följande till Ida.
- Tyst på dig/tyst på dig unge! när något inte passat.
Sådär säger vi ju inte hemma tänkte jag, och började undra var sjutton han lärt sig det.
Idag i parken kom kompisen GG fram och sa att han ville ha Addes bil. Adde sa Nej och GG tjöt. GGs pappa kom fram och frågade vad som hade hänt och Adde sa:
- GG inte ta Addes bil!

GG skrek att det ville han visst. Då sa GGs pappa:

- Håll tyst med dig UNGE!TYST NU; TYST RÅ UNGE!

Fick ett supergulligt mejl från en tjej som är hemma med sitt fjärde barn har den här sidan.

Här finns det en hel del för den som är intresserad av att gå ut i skogen och lära sina barn mera om naturen.

Byggsatser, småfåglar, böcker. Det här är en sida som passar både föräldrar och pedagoger på förskolan etcetera.

Kika in, klicka på länken ovan så kommer ni rätt!

Ibland säger mammor också klantiga saker. Som idag, i lekparken, när Adde, för ungefär tjugonde gångern på femton minuter kom farande ilsket tjutande och vrålade:

- Maaaaaaaaaaaaaaaaaaamma, jag gjorde iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiilla mig!

Mamma, som då står med ilsket tjutande och snorig lillasyster som precis för femtioelfte gången stått på huvudet i sandlådan, tänker:

”Nej nu börjar de nog bli trötta”, men säger istället:

- Nej , nu börjar ni göra illa er så mycket att det nog är dags att gå hem!

Adde tittar upp med stora ögon.

- Mamma, jag ska sluta göra illa mig!

En mamma i parken sa, att hon hade fått problem, eftersom hon gärna valde mörka kläder och lite tuffare ”killiga” kläder till sin kortklippta treåring så hade treåringen börjat komma hem från dagis och säga:

- Mamma, jag vill inte se ut som en pojke!
Det stora problemet var då att mamman inte ville att hon skulle klä sig i könsspecifika (Läs: Rosa) kläder.

Mina barn har väldigt mycket flick respektive pojkutstyrslar på sig. Självklart får de välja själva, när de blir så stora och Adde har både använt klänning, högklackat, handväska och valt egna byxor med stora rosa hjärtan på. Han har en docka, massa bilar, några ponnys och en barbie. Han leker med allt i perioder och får uppmuntran i allt, till och med när han för tionde gången samma dag kräver att få rosa nagellack målat på sig.

Ida är inte så stor att hon väljer ännu, men det får hon också göra, det är bara att så länge jag väljer så blir det rosa och rött och annat flickigt.

Jag trodde inte att det behövde vara så hårdraget och tyckte väl att mamman i parken var rätt fånig tills jag stött på ett nytt problem. Jag ska åka och köpa en cykel till Adde när våran cykelfarbror slår upp portarna för säsongen, men …
Adde har bestämt sig. Det finns bara en cykel i hans ögon just nu.

Den är rosa, med rosa cykelkorg och dinglande plastband.
Mamma tycker inte att den cykeln är en så bra ide för en liten kille, med tanke på vad de andra barnen kanske säger, men helt pedagogiskt har jag sagt:
- Du ska få titta på alla cyklarna hos cykelgubben så väljer vi då.

För vad säger man, när ens pojke vill ha rosa? När han vill ha något som jag vet att andra barn förmodligen kommer att fråga/retas om. Jag vill ju att han ska ha kul med sin cykel, får han det om han får en rosa som de andra barnen retas med honom om?

Och om inte, hur styr jag undan det utan att det blir ett könsbetingat val ala ”Nej, rosa är för tjejer?”