Barn har rätt till två föräldrar

Ja, nu är jag där igen men det här är ett viktigt ämne.
Barn ska inte skapas hur som helst bara för att det är möjligt.

Jag tycker att det är en självklarhet att erbjuda barnen den tryggheten. Visst kan mycket hända på vägen i en vuxen relation men att gå ut och skapa ett barn själv är helt fel väg att gå.

Jag kanske är en bakåtsträvare då, men jag är för en kärnfamilj i någon form, även om jag inte nödvändigtvis tycker att mamma, pappa barn (mamma, mamma/pappa, pappa barn med många förebilder av det andra könet i familjens närhet är ju också bra så länge paret älskar varandra och sitt/sina barn) är det stora.

Jag tycker helt enkelt inte att det är rättvist mot ett barn att inte få veta vem pappan är, att inte få tillgång till den andra föräldern. Förstå vilken vilsenhet det kan innebära för ett barn och jag tror, tyvärr att dé som försöker få barn ensamma inte har en aning om vilket arbete och ansvar det faktiskt är. Hur trött man är, hur viktigt det är att få avlastning och stöd i sitt föräldrarskap av sin partner.

Hur viktigt det är att ha en till som ger input i uppfostran och vårdnaden.

Jag minns hur chockad jag blev när vi skulle skriva på föräldrarskapspapprena för Adde hos skattemyndigheten och tanten frågade, ”Går du med på att ha delad vårdnad med din sambo?”

-Vadå går med på, borde det inte vara självklart man är ju två om att skaffa barn. Svarade jag.
-Ja fast alla kvinnor vill ju inte ha delad vårdnad, svarade hon lite förstrött och jag frågade henne:
-Men mannen då? Vem säger att kvinnan är den mest lämpade?
-Sån är lagen…

Jag känner en kille som helt fick ta över ansvaret för sin dotter när dotterns värdelösa mamma inte förstod vad det innebär att ha barn. Jag hörde honom prata med dotterns mamma när denna flydde sitt ansvar och sa åt honom att berätta det för, den då fyraåriga, flickan.

Hela mitt hjärta grät av sorg över hur en mamma kunde göra så mot sitt barn, han var en fantastisk pappa och det var verkligen tur. Vad händer den dagen en som skaffar barn själv får en förlossningsdepression och stöter ifrån sig sitt barn?
Vad händer om hon helt enkelt känner som mamman i det scenariot jag just beskrivit, känner sig överväldigad och inte mogen för det ansvar det innebär.

Vad gör hon när blöjorna svämmar över och hon simmar i babykräks och drunknar i skrik, när hon aldrig får sova, när hon helt enkelt inser att för att ge barn det de behöver bör man vara två?

Jag är lite trött på denna rosaskimrande värld som många tror att det innebär att ha barn. En kompis till mig tror att allt är så underbart sockersött och rosagulligt med bebisar och hon kan inte vänta på en egen. Jag försökte lite pedagogiskt säga att: Det är inte alltid så lätt alla gånger och hur mycket man än älskar sitt barn så kan det vara jobbigt som fan ibland med kolik och kräksjukor.

Hon lyssnar inte, precis som de som inte förstår att barn har rätt till två föräldrar inte lyssnar.
Vad händer om det händer dig någonting? Då står ditt barn utan förälder.

Det finns tusen saker du är skyldig att göra när du skaffar barn.
Egoismen måste stå tillbaka och tillåta att en annan liten människa får främsta rummet, gör man verkligen det om man förnekar barnen dess absoluta rättighet till grundtrygghet?

Hoppa på mig om ni vill, debattera gärna jag står ändå fast vid och min åsikt är att barn har rätt till två föräldrar!

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: