Alla dessa trasiga barn

Häromdagen pratade jag med en gammal bekant. Hon sa att hon var så glad över att hennes trettonåring klarade av att sätta gränser mot sina kompisar för ”Det finns så många trasiga barn här!”

De bor i en förort med betonghusmiljöns karghet inpå livet. Och med det menar jag att förorten där de bor inte mår så bra. Hon berättade att det fanns barn som hotade hennes barn att de skulle ta livet av sig om flickan inte lydde dem. De har fått utveckla ett kodspråk i mobilen för att mamman ska kunna känna av när det är dags att hämta barn utan att flickan måste säga ”hämta mig!

Föräldrarna i området finns sällan där och ett lysande exempel på det var när flickan skulle vara hos en kompis. Kompisens mamma somnade och pappan (Stupfull) försökte bjuda ungarna på sprit.

Jag hade gått bärsärk. Hur är en vuxen funtad som bjuder trettonåringar på sprit. Hur är man funtad när man går stupfull en vardag? Jag har ju själv levt med en alkoholiserad far och styvfar, men jag kan fortfarande inte förstå.

Det är så ofattbart att samhället är medvetna om att över 400.000 barn idag lever med åtminstone en alkoholiserad förälder. Hur många barn utöver det som nu sitter rädda och fasar inför julen och drickandet vet vi inte.

Ute i området där jag bor (ett område som ändå sägs må ganska bra) så sitter 11-14 åringar ute till tre på natten och dricker öl. Förra året var det ett gäng 12 åringar som attackerade vuxna på väg tills sita nattunnelbanan, och rånade dem. Personalen på fritidsgården fick, på eget bevåg, agera vakter och lotsa barnen till tunnelbanan en och en,föräldrarna uppmanandes att delta men kom inte.

Jag fattar ingenting, var är alla föräldrar? Varför blir folk föräldrar om de ändå inte bryr sig. Och hur kan man längta efter ett barn, bära sitt barn i nio månader, föda det med allt vad det innebär och sedan strunta i det!

Jag tror jag bygger en bas på månen och flyttar dit med mina barn. Några normala föräldrar som hänger på?

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Så otroligt sorgligt.
    Jag bor mycket medvetet och välvalt på en (mycket) mindre ort, jag networkar som fasen med alla föräldrar redan på musiklekisstadiet för att alla ska ha koll på varandras barn nu när de börjar bli större. Det känns jätteskönt att veta att det finns så många vuxna som vet vilka mina barn är – och vågar säga till DEN DAGEN de hittar på ett hyss. Eller kan trösta när det går snett i pulkabacken. Och de vet att jag gör samma sak.

    Men nog sätter man fredagstacon lite i halsen när det kliver in en ny unge i huset och säger ”Hej jag heter X, min pappa och brorsa har suttit i fängelse”. ”Jaha”, svarade jag, ”vill du ha tacos?”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: