Saker man inte gör …i Stockholm

Det satt en familj på cafét i morse när vi skulle ta ett mackmellis på väg hem från skogen. En pappa och mamma i 40 års åldern med en 16månaders unge. Jag kände dem inte, hälsade lite på deras glatt vinkande unge och köpte fika. Vi satte oss vid bordet intill; Ida och ungen vinkade till varandra, samtidigt tog mamman sin plånbok och sprang iväg. När hon kom tillbaka sa hon; fan bankomaten har inte heller kontakt med banken, ingen av våra banker. Vad gör vi nu då, försökte på konsum med men ingen hade kontakt med banken. Har du några pengar?
De skrapade ihop till fikat och sen föll färgen av mamman, Hur skulle hon ta sig till jobbet? Jag stack ned handen i min egen ficka och drog upp det jag hade efter att vår fika var betald. 60 kronor. Jag sträckte över det till mamman. Jag visste att ingen bara tar emot så jag sa:
– Här ta det nu kommer du till jobbet om du vill kan du lämna in det på fiket en annan dag, de känner mig här.
Chockade och tacksamma såg paret på mig! Och kunde inte sluta tacka och bedyra att pengarna skulle vara inne på eftermiddagen. Under det att vi fikade kom en annan av Addes kompisars mammor in och pappan berättade vad jag hade gjort och utanför sa hon lite förvånat att det var sjysst. Och jag tänker såhär att de förmodligen kommer att lämna in pengarna och gör dem inte det så är det deras problem. Jag tycker nämligen att man ska hjälpa varandra. Jag VET man gör inte så i Stockholm.
Man ska inte lägga sig i, inte hjälpa varandra, inte se på de hemlösa, inte, inte inte, inte …Men …
Jag önskar att jag slapp bo i den här skitstaden där folk inte klarar av att hjälpa varandra. Jag vill inte bo på landet det är för långt till allt och jag skulle gärna bo i Stockholm hela livet om inte attityden till omvärlden var så egoistisk här.

När jag var liten i Huset vid Hjulsjö så hjälpte vi varandra. När bilen körde fast kom en granne vi knappt sett med sin traktor. Om grannen hade problem med harven så tog vi i med nävarna. Om vi mötte någon på vägen hälsade vi, om någon ramlade skjutsade vi. Det är ju så det borde vara. Det så jag är lärd att det fungerar även om jag, i Stockholm, dagligen tampas med människor som slänger dörrar i ansiktet på ens barnvagn, människor som springer ned varandra i trappan och rusar förbi den fallne gamlingen på Centralen i tron att han är alkoholist.

Så min uppmaning idag är att du idag hålle rupp den där dörren en extra sekund, att du ler mot någon som du annars skulle se förbi, att du säger till den suraste konsumkassörsketanten att hon ska ha en bra dag.
Det krävs så lite för att göra någon glad, till och med i Stockholm!

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: