Mamma, han fick ju!?

Jag satt i sandlådan med barnen idag när en mamma kom dit med sin fem (snart sexåriga son). Jag hade aldrig träffat dem förut men hon var pratglad. Det var bara det att stämningen blev en aning konstig när hon (Mitt framför sin son …en femåring fattar sådana saker)sa :

– Du är lycklig du som fått en av varje. Själv har jag tre söner, så du vet när han kom (pekar på sonen som sitter en meter bort) så önskade jag mig ju en flicka, men det blev en sån där till.

Lite klumpigt svarade jag, chockad som jag var:

– Det spelar ju ingen roll vilket kön det är alla barn är ju så välkomna och älskade.

Mamman tittade på mig och sen sa hon:

– Passa på och var med din lilla så mycket du kan. Du vet snart är de stora som han (Pekar på sonen som fortfarande sitter en meter ifrån och uppenbarligen lyssnar) och då är det bara problem. Du vet, små barn, små problem. Stora barn STORA problem.
– Varje ålder är speciell på sitt sätt, svarade jag lite halvdiplomatiskt och undrade vad sjutton den lille pojken kände nu.

Sen började han (hennes pojke) att plocka in stenar, med stor slevspade, av sväljbart mått för de små barnen (till saken hör att denna sandlåda betraktas som småbarnens plats i parken eftersom de stora barnen har både egen sandlåda och stora leksaker ), i sandlådan. Han kulle bygga en väg av grus. Mamman:

– Nej DD, så kan du inte göra.

Det sket han fullständigt i och öste på med grus och sten (Sten och gruset hör till en del av parken där vuxna fimpar, och det ligger skärvor etcetera i).
Mamman fortsatte i samma stil, monotont.

– Nej DD, ajaj DD, lyssna rå DD, du måste lyssna DD, DD inte göra så.

Och ungen plockade in slev, efter slev efter slev. Adde blev lite sugen och tittade upp på mig med ett nyfiket ansikte och en spadslev i handen. Jag såg på honom och svarade, tillräckligt högt för att både mamman och hennes son skulle höra:

– Nej Adde, vi får inte plocka in gruset i sandlådan. Små barn kan sätta stenarna i halsen, och man kan skära sig på glaset.

– Men han får ju!

I samma stund hävde den där mamman ur sig ännu en monoton harang av ”Nej,nej ,lyssna rå, osv”. Medan jag svarade Adde:

– Ja, jag vet att han gör det, Men vi gör inte så för de små barnen kan ju göra illa sig.

Adde var, om än inte nöjd med svaret, ändå en förståndig liten kille som fortsatte att leka med sina bilar. Den andra pojkens mamma, hävde ur sig några ”lyssna” till, men inte lyssnade den lille ungen , istället blev det en lång väg av grus och glas blandade spikar. Medan mamman tog en tidning och sate sig att läsa.

Vad blir det av den ungen? Borde jag ha gjort något mera? Kanske borde jag det, men vad? Hur beter man sig pedagogiskt mot både den mamman och barnet ?

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: