Jag kan räkna på ena handens fingrar

… de större utbrott jag har haft på Adde, och trots att det händer så sällan (Ja sällan i jämförelse med de mammor utomhus som i tid och otid VRÅÅÅÅÅLAR på ungarna för diverse småsaker och sen undrar varför ungen inte lyssnar!”
så får jag dåligt samvete i flera dagar efteråt.

Med större utbrott menar jag när man vrålar till så att grannen helst vill krypa ned i källaren, oftast i samband med en akut rädsla som när barnet puttar lillasyster ut från sängen eller så. De andra tillsägelserna (när jag spänner ögonen i honom och väser ut ett ilsket ”NUUUU räcker det!”) räknar jag inte som utbrott, även om de på sitt sätt är allvarligt menade om än inte sagda i panik eller med ett illvrål.

En klok kvinna sa i ett av mina inlägg att det är bra för Adde att få höra när det är allvar. Och allvar blev det igår när han, tre år gammal plötsligt fick för sig att testa om man kan ge mamma ett slag i ansiktet. Jag veeeet att det är VIKTIGT att säga till skarpt i de här lägena, men jag garanterar att det gör han inte om i första taget och fast jag vet att jag gjorde rätt så tänker jag ändå alltid ”Tänk om det var för hårt, behövde jag illvråla och så vidare.”

Mannen försökte trösta mig med att det inte är farligt för barn att någon gång få höra att nu är det allvar. Han sa att hans mamma visst hade fått både det ena och det tredje utbrottet på dem som små, men att det är fullkomligt normalt.

Det som hände var att Adde helt enkelt sträckte ut handen och prövade att slå i mammas ansikte. Mamma tar då tag i barnet omdelbart och bär in honom i hans rum med orden:
– D-E-T-D-Ä-R-G-Ö-R-D-U-A-L-D-R-I-G-O-M !!
Sen kom mamma på att hon satt honom mitt i leksakshögen och utan att andas mellan väste hon:
– NUSITTERDUHÄRTILLSDUTÄNKER SÄGAFÖRLÅTOCHDURÖRINTEENENDABIL,HÖRDUDET!!!

Adde tittade storögt på sin mamma (som lät som en smärre orkan), men det tog bara några sekunder för honom att komma ut och kasta sig om mina ben och säga:
– Förlååååååt mamma. Adde ska inte slå mamma!

Och samtidigt kastar sig det dåliga samvetet på mamma ”Behövde jag verkligen väsa/vråla … tänk om jag bara hade kunnat säga lugnt opch försiktigt att …” Jag antar att en del av er känner igen er … SÅ vad är det för fel, varför bär jag på det dåliga samvetet, fast det egentligen bara var det han behövde höra?

Annonser
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Tack raring! (Nu måste jag ju svara igen 😉 )

    Vänd på det – vad hade hänt om du INTE reagerat så starkt? Ibland har jag en känsla av att vi ”pratar ihjäl” våra barn, särskilt våra kloka ”ettor”. Jag vet att jag ibland varit fööööör pedagogisk. Adde är ju en klok kille. Han fattade ju snabbt att det här beteendet var inte acceptabelt.

    Nog fasen har man dåligt samvete ibland. Men fråga Adde hur han uppfattar det – om du brukar vara arg eller glad. Jag gissar att han säger GLAD! KRAM!

  2. Jo men jag veeet att barn behöver tillsägelse men min hjärna kopplar inte ren och skär logik med känslosvallet… De matchar inte alls;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: