En bra mamma?

Jag har fått lite hintar om att jag bloggar för lite . Jag försöker bättra mig, men sanningen är att bland alla bloggideer som poppar upp just nu gömmer sig 200% studier, extrajobb träning och, sedan i somras ett helt nytt livstempo.
Vi har inte fattat än, tror jag. Och bloggmässigt pendlar inspirationen. Jag ligger dessutom i den ständiga medlarzonen mellan hemmamammamaffian och dagisdito. Ibland känns det bedrövligt när människor inte har förmåga att se förbi sitt egna och kompromissa sig till saker.
Damn it! Det måste inte vara antingen eller. Tänk va, det har hänt att hemmamammornas barn blivit sociala misogyner och att dagisAllans lille son blev den perfekte socialt kompatible unge mannen. Och redan vid 20 års ålder ledde han ett miljonföretag. Tvärt om har också skett, och jag orkar inte diskutera mera.

NEJ jag tror inte på hemundervisning i annat än kortare nödfall(Sjukdom, flytt skada).
Nej, jag tror inte att dagisbarn alltid mår dåligt.
Nej , jag tror inte att det är bra att BARA vara kring mammas fötter och inte få egen tid med andra barn…

Inte ens om ni tolkar min text så så tror jag på det … Jag kan få mail som börjar med ”åH jag läser din blogg och du är en så bra mamma för att du ….” av folk som aldrig har träffat mig och som baserar det på att jag har en blogg där jag skriver om pyssel och barns väl och ve ( i mina ögon).
Det är väl trevligt i och för sig att folk säger att man är bra, men ibland blir det väldigt konstigt.
Jag funderar ibland på vad som är en bra mamma?

Hela mitt liv levde jag med vissheten att min mamma inte var en bra mamma. Hela mitt liv såg jag mammor som inte var exempel på bra mammor för att de på det ena eller andra extrema sättet inte passade in i den mall som jag satte upp för en bra mamma.

När Adde föddes visste jag en sak … Hur jag inte ville bli! Men hur var en bra mamma?
Jag prövade mig fram, lyssnade på andra som jag ansåg hade egenskaper som en bra mamma har. Allt jag visste var att som min mamma skulle jag inte bli. Det jag inte fattade då var att jag inte var/är det. Så jag kämpade som ett djur för att inte bli det.

Jag valde att vara hemma länge och lyssna på hemmamammamaffian som sa att barn mår inte bra av att gå på dagis/dagmamma. De blir asociala, de blir elaka, bråkiga och knarkare …typ.

Samtidigt hörde jag den andra sidan; Dagismaffian som sa att barn mår inte bra av att vara hemma de blir (Gissa vad …)De blir asociala, de blir elaka, bråkiga och knarkare …typ.

Sen fast det massa måsten (från båda håll): Barnen ska aktiveras och lekas med sa dagismaffian. Hela tiden helst.
Barns ska vara med i vardagssysslorna, och så ska man helst älska att sitta två timmar i ett bollhav och med ett brett leende på läpparna hala fram den medhavda muffinsmatsäcken och bulla upp med saft och kakor.

Och nåde dig om man (som jag) inte äter de andra mammornas goda hembakta bullar, eller (nåde dig) tar med sig köpebröd …. Mammor ska minsann visa deras barn hur livet ska levas.

Efter ett tag (Det tog 3,5 år) så insåg jag att jag vill inte bli som dem heller.
Jag vill inte bli dagismaffieaktivitetsmorsa eller fikablöjpratande hemmamamma.

Sen insåg jag, i min väg bland alla de vilsna förstföderskemammorna en annan sak …

Idag inser jag att även utan en mamma som min i bagaget är det otroligt svårt att veta vad som är rätt.

Så när jag mötte mamman häromdagen, hon som utmattad (Hemma med sitt fjärde barn) såg på mig och frågade Hur orkar du vara så pigg, så med. Hur orkar du leka med dina barn och springa på barnaktiviteter. Jag hatar att leka barnlekar!

Jag undrar bara när jag hör hennes röst; Men måste du det då? Varför måste du passa in exakt i den mall som du, andra eller vad det nu kan vara ställer upp för dig? Är du en bättre mamma om du gör saker du inte tycker om för att någon f¨ått för sig att det är bra.

Själv har jag insett att jag gårhellre ut i skogen och fiskar, spelar fotboll, tittar på teater eller spelar en hockeymatch med barnen. Om jag slipper stora folksamllingar med skrikande barn och kladdig sockervadd så mår jag faktiskt ganska bra.

Sen Adde föddes för snart fyra år sedan har jag insett en viktig sak om mig själv och jag önskar så att jag kunde förmedla den till er alla därute …
Man måste inte uppfylla en massa saker bara för att man får barn.
Man måste inte tycka att sandlåde lek är roligast i världen.
Man måste inte springa på fotboll, gympa och babymassage.
Man kan helt enkelt gå ut i skogen och sätta sig på en filt och bar andas en stund tillsammans.

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: