Jag skiter i hur dina tuttar kändes när du slutade amma …

Och jag struntar fullständigt i att du behövde två sportbehåar första dagen du beslöt dig för att det var dags eftersom du var så rädd att mjölken skulle spruta ut över alla runromkring.
Jag ger fullständigt fan i att ditt barn tycker att den barnmatspuren är bättre än den andra eller att de blöjorna du har är det bästa som hänt din familj.
Och …
Jag är fullkomligt ointresserad av att höra hur jobbigt det är med ett stort/litet dagis, ohyfsad/gullig/suuuuperbra personal, och vilken mat just ditt dagis serverar.
Jag är faktiskt inte heller intresserad av hur din mage såg ut efter senaste förlossningen, eller hur jobbigt det är att vaka om nätterna när barnen är sjuka. SÄRSKILT OINTRESSANT är det när du bara MÅSTE tala om det högt och tydligt för alla i rummet TRE gånger MINST.

Det är precis vad jag vill skrika när jag befinner mig på barnkalasets föräldrarrum fyllt av hormonstinna mammor och föredetta ammande förståsigpåare.
Jag känner mig normalt sett som en ganska social typ, pratar gärna om diverse saker, går gärna på sociala tillställningar eller finner mig väl tillpass nästan var som helst, men att komma till den här hörnan är som att komma till kvonnotwilligtzone … Vart tog alla vackra, kloka, kvinnor med eget liv vägen?
Hur blev de blöjpratande amningsmaskiner och varför?

Självklart är barnen det viktigaste vi har, men om vi ska vara goda förebilder ska vi inte vara egna personer också? Alla dessa mammakloner står mig upp i halsen. Papporna verkar inte smittas av samma sjuka, eller?

Det som ofta händer blir att jag börjar samspråka med en pappa i ett hörn på barnkalaset är att vi fastnar i något helt annat än barn. Det klart att man nämner sitt barn, oftast i en presentations eller artighetsfas. Men … sen kommer skillnaden!
Pappan har kvar sitt liv, eller han har ett liv som innebär att gå utanför sfären med blöj och amningsdimmor.
Oftast blir det IT-snack, spel, fotboll, MMA, eller till och med politik. Mammorna vill sällan vara med.

Och det som ofta händer när de känner sig allienerade från ämnet är att det ger dig en sur blick, eller som idag när vi började prata om mobilt lärande och sociala medier jag och en pappa. Då suckade mamman, vände sig till mig och sa:
– Amen måste du lära honom saker som twitter, som om det inte var tillräckligt jobbigt att han bloggade.
Jag kunde inte låta bli så jag frågade?
– Varför var bloggandet så jobbigt då?
-Ja asså han var ju duktig och så men det tog ju sån tid.
Det är då man vill fråga. ”Okej men den här timmen som han satt och skrev då, på sin lediga tid, vad var det som du tryckte var så viktigt att det skulle göras istället?”
Men man frågar inte, man vet redan svaret. Mucka inte med ammamaffian!

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Mycket bra skrivet, min fru beklagar sig ofta på att det verkar som alla hennes väninnor efter det att dom skaffat barn endast tycks kunna prata om en enda sak, jag hör hur hon försöker leda in dom på andra ämnen men av någon outgrundlig anledning lyckas dom alltid hitta något i ämnet som har med deras barn att göra.
    Vissa av farsorna är också väldigt barnorienterade, och jag med måste jag väl poängtera, speciellt när det handlar om nya bekantskaper på tex barnkalas, men efter att man snackat en halvtimme om ungarna måste det väl ändå finnas nått annat att tjata om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: