Ida svimmade

Den där mamma oron… Jag hatar den den äter upp varenda hjärncell varenda gång som det kanske finns en liten, minimal risk för oro.

Under jullovet var barnen hos farmor och farfar och lekte på ett sånt där lekland ni vet med bollhav och rutchkanor.
I samma veva kom samtalet, den där allvarliga rösten.
-Jo Ida har tuppat av…

Genom mammas huvud flög tusen tankar, hjärnskakningar och andra läskigheter blandades i en förvirrad orospöl i huvudet. Vårdcentralen ringdes och farmor och Ida åkte till akuten.

Ingen hjärnskakning hittades och barn och farmor släpptes hem, men orden: Ja en gång är ingen gång. Två gånger är en för mycket.

Nu står vi i kö för en tid för hjärnkontroll och blodprov och andra grejer som jag tycker att man ska ta i ett sånt här läge.

Inte blir det bättre av att femåringa Adde refererar till händelsen som : Det var dagen då när Ida nästan dog…

Hur hanterar man oron?

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Fy va läskigt…
    Näe, man kan bara försöka hålla rädslan i schack, och komma ihåg de känslor av frihet man själv kände när man kunde klättra högst, dyka längst, rida snabbast… och våga släppa sina barn på det också. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: