Till dig ”skolpersonalsdamen” som vi mötte i parken!

Du som så fint (och högljutt) meddelade alla småbarnsföräldrar att genast ropa in sina barn när den späda, 11-åringen gick förbi oss i parken. Högt och sarkastiskt sa du: ”Ropa in era barn, han är farlig!” till alla som lyssnade och inte lyssnade. Jag ropade inte in mina barn istället hälsade jag: ”Tjena grabben”! på det ELVAÅRIGA barnet som fundersamt tittade upp medan han passerade du kom fram och sa:
”Du borde nog ropa in dina barn för han där han är farlig, han kan få utbrott och göra typ vad som helst.”

Om inte min 3 åring och diverse andra barn hade stått där hade jag använt ett helt annat (och högljutt) vokabulär när jag svarade dig. Istället frågade jag vad du menade (det kom nog tyvärr in ett fan också hoppas de andra föräldrarna ursäktar).

Du sa: ”Ja du vet ryktet går ju, han är hopplös liksom” sen vände du dig kvickt till din kollega ville inte se på mig. Kanske, förhoppningsvis, hade du en aning om hur fel du gjorde. Jag hoppas att du går hem och tänker riktigt noga nu, för du borde inte jobba med barn! Och nästa gång jag träffar dig (utan barn) kan du räkna med att jag kommer att berätta det för dig.

Om det är någon som gör en osäker elvaåring farlig så är det okunniga vuxna, vuxna som antingen ignorerar eller förstärker barnets känsla av att vara någon. I det här faller farlig och hopplös.

För är man elva och kanske har det lite jobbigt, eller är osynlig, någonannanstans då är hopplös och farlig inte det som du ser i begreppen. Om de vuxna gör som du, aktar sig och håller sig undan, det är ju då man syns. Det är DU som stärker hans identitet som farlig och hopplös. Det är du som genom att backa och varna för honom istället för att föröka nå honom och hans ”tuffa, farliga” polare som gör honom farlig.

Är man elva år är man inte hopplös! Är man elva år är man inte farlig. När man är elva år är man ett barn !

Om några år är den idag späda elvaåringen mycket starkare och med sådan personal som dig på sin skola, som stärker honom (i hans sökande efter respekt och identitet) på helt åt helvete fel sätt så kanske han börjar bli farlig. För det är när vuxna gör som du och blundar som ni sviker.

Det är vuxnas ansvar att finnas för barnen. Det är tamigfan skolpersonalens viktigaste uppgift att se barn och inte kränka dem eller stärka det destruktiva.
Jag vet att väldigt få har den förmågan.
Jag vet för jag var själv ett sådant barn…
Min bror var ett sådant barn.

Skillnanden mellan oss var att någon såg mig, en person såg igenom mitt tuffa skal och talade om för mig att han fanns där, och han svek inte. Idag har jag ett liv, med utbildning, barn och jobb.
Ingen såg min bror -han knarkade ihjäl sig!

Barn är alla vuxnas ansvar, utan vettiga vuxna blir det inga vettiga barn!

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: