Att spärra in barn hjälper ingen!

”Spärra in den där j**la” ungjäveln” sa han. Killen på tunnelbanan som satt med artikeln om de fyra unga pojkarna (som sparkade ned en man i Kortedala). De läste den artikel där det diskuteras huruvida en femtonåring ska häktas eller sättas i boende.

”Spärra för fan in honom, ge ingen jävla vård, det förtjänar de inte!”
Fortsatte mannen och hans vän nickade instämmande.

”Ja, jävla samhälle vi har ingen tar fucking jä**a ansvar för sina handlingar. Sånna där ska man spärra in de är för fan dumma i huvudet”.

Ibland ska man undvika att ta konflikter, att ta en konflikt med herrarna på tunnelbanan hade varit som att skjuta sig själv i foten. Ni var upprörda, ledsna, förtvivlade över det som hänt- Jag fattar det!

Jag fattar att ni är rädda också, att ni tänker ”tänk om det var min farbror/jag/min bror/mamma som låg där på sjukhuset, söndersparkad.”

Jag fattar att ni vill få bort varenda våldsman från gatorna. Jag fattar det, och jag fattar att ni skriker ”Jävla förbannade ****jävlar. Jag fattar att ni vill spärra in dem och hämnas. Jag fattar det, för det gör så jävla ont när sådana här saker händer och när någon man bryr sig om mår dåligt.

Jag fattar att ni vill allt det här, och tänker allt det här, men gubbar … ledsen att behöva säga det, ni tänker faktiskt fel! Man gör det ibland, och det är liksom okej att göra det när man är förtvivlad.

Ni tänker fel eftersom det nu handlar om ett barn, eller om fyra barn. Nu ska vi avgöra fyra barns öden.
Just det barn! För säkerhetsskull låt mig förtydliga, det handlar om B-A-R-N. Är man femton år så är man ett barn, och det är vuxenvärldens ansvar att finnas där och vägleda.

Är man femton år och sparkar sönder någons skalle. Då är man ett barn som mår så jävla dåligt.

Om man är femton år och brukar sådant hiskeligt, föraktligt våld som i det här fallet är man ändå ett barn.
Då är man ett barn som ropar på hjälp och hur mycket den skakade och sårade omvärlden än vill hämnas så måste man ändå beakta att det här är ett barns verk. Det hjälper ingen att spärra in dem. Fängelse hjälper inte någon, inte dem, inte samhället, ingen!

Vi pratar om ett barn som ni vill spärra in på en institution som dömer honom till att misslyckas.
En liten person som ska leva i många år till och som, om ni spärrar in honom, inte kommer att ha en enda jävla chans i världen. Det är nämligen så ”vi” ser på dem som suttit inne …irreparabla monster. Det är också det de blir när de ingen guidning får och spärras in, flyttas bort från verkligheten. Vi blir av med dem, men de blir inte hela, de kommer bara att må sämre, hamna i fel sällskap och om man ser det krasst i förlängningen kosta mer än de hade gjort med behandling!

Jag vet att många människor skriker högt när en våldsverkare döms till vård istället för fängelse. Jag vet att ni gubbar inte fattar bättre, eftersom ni tror att det på något sätt är lättare att sitta inne på en vårdinrättning där man är omgiven av läkare, psykologer och annan vårdpersonal. Jag vet att ni tror att det är bättre att sitta inspärrad på ett fängelse. det är liksom mer straff! Men den tanken är driven av hämnd. Ni vill bli av med personen, spärra in den. Bort med henom nu … så vi slipper problemet. Jag vet att ni vill det, och jag förstår det. När man är rädd för att ens egna ska bli skadade vill man skydda sig. Men … det hjälper ingen att spärra in ett barn.

Om ni tänker efter, ordentligt!

Fatta vilken jä**a ångest den här lille killen måste ha. Han har slagit en man så illa att mannen kanske dör. Fatta hur det känns att sitta där, femton år gammal och kanske dömas för att ha dödat en annan människa. Och fatta också vad som har lett honom dit. Vilket liv han måste ha levt.

Ibland skriver tidningar om hur förvånade våldsverkares omgiving blir när de här att en person gjort något våldsamt. ”Men han som hade det så bra.” ”Hans föräldrar är läkare, jättetrevliga. De hade allt. ” och så vidare … Men då har man missat något!

Ett liv är inte per automatik tryggt i ett radhusområde med högpresterande gifta föräldrar och ekonomisk stabilitet. Det krävs så otroligt mycket för att man ska få må bra, för att man ska få vara lycklig. Det krävs så otroligt mycket av vuxenvärlden för att man ska klara av att ta sig ut och bli en socialt kapabel individ. Det krävs att vuxenvärlden finns där, guidar, och lyssnar, lyssnar och lyssnar.

Nej, jag vet ingenting om dessa pojkar. Inte hur de levt. Inte hur deras föräldrarelationer är. Inte hur de mår i skolan, om de har kompisar eller vuxenstöd. Jag kan bara gissa. Jag vet nämligen att ett barn inte slår, inte skriker, inte dödar om han mår bra och har ett tryggt liv.
Jag vet att ett barn inte blir ett ”monster” av sig själv även om en del människor tror det.

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: