Mamma, vem är Gud?

Ida (fyra år) ställde frågan på morgonen helt oförhappandes. Med religionsvetarbakgrunden i bakhuvudet skulle mamman vara neutral.

– Ja Ida det är en ganska stor fråga, en del människor tror att det de kallar Gud är det som är början till jorden och människorna. Andra tror att jorden kom upp i en stor smäll i universum, ytterligare andra tror på andra berättelser.

Adde (sex år): Men vad tror vi då?

Jag: Det får man välja själv Adde.

Adde: Ja men vad tror du? Hur tror du att jorden skapades mamma?

Jag: jag tror att jorden skapades i den där smällen som kallades en The big bang, eller på svenska ”Den stora smällen”.

Ida: varför då?

Jag: Ja för att de där människorna som undersöker saker, forskarna, har hittat så många saker som visar att det kan ha varit så.
Och att liknande smällar fortfarande händer.

Ida: Hur många Gudar finns det?

Jag: Jättemånga Ida, man kan tro på olika sorters Gudar. För länge sen i Sverige så tänkte man på Asagudar till exempel. Ni vet det där vi har pratat om veckodagarna. En dag, Torsdag är uppkallad efter en sån Gud. Thor (berättar om Thor och jättehammaren- Adde bestämmer sig för att han numera är asatroende. Tor är ju faktiskt cool och den där grisen som gör att ingen behöver svälta …. )

Ida vill veta mera, vill se bilder på alla gudar (Tack kära Jobs för att du utvecklat Ipad). Jag berättar om olika sorters religioner och ger exempel som att hennes turkiska kompis A är Muslim och att han inte äter viss sorts mat. Två timmar senare har Ida bestämt sig också. Hon är numera Hindu. Lakshimi och de fyra armarna är ju så svårt att motstå…

 

Att prata om de här frågorna med små barn är otroligt intressant. Särskilt efter alla år av studier i ämnet religionssociologi. Att inte lägga värderingar är svårare. men jag känner mig rätt nöjd med resultatet. En hindu och en asatroende med en ateistisk mamma är väl inte så illa.

 

Hur pratar ni med era barn? Både ni som tror och ni som inte tror? Får de välja själva?

Annonser

Döda Möss och Mjölkpaket

Jag och barnen var å Gotland och nu fick barnen äntligen chans att uppleva en hel del saker som jag lärt mig när jag var liten. Exalterade såg de på när katten fångade och åt pp en mus.

Det var jättehäftigt att Adde fick en riktigt syn på var maten kommer ifrån. Visst har de varit ute i skog och mark förut men att få se nyförlösta kalvar och mjölkning och liknande.

Tillsammans med vänner har vi ätit gott, myst i regnet och njutit av naturen.
Barnen ville flytta direkt och bo huset vi hyrde, helst då med alla kaniner.

Trevlig Nationaldag

20120606-203708.jpg

Från oss till er/ !

Att spärra in barn hjälper ingen!

”Spärra in den där j**la” ungjäveln” sa han. Killen på tunnelbanan som satt med artikeln om de fyra unga pojkarna (som sparkade ned en man i Kortedala). De läste den artikel där det diskuteras huruvida en femtonåring ska häktas eller sättas i boende.

”Spärra för fan in honom, ge ingen jävla vård, det förtjänar de inte!”
Fortsatte mannen och hans vän nickade instämmande.

”Ja, jävla samhälle vi har ingen tar fucking jä**a ansvar för sina handlingar. Sånna där ska man spärra in de är för fan dumma i huvudet”.

Ibland ska man undvika att ta konflikter, att ta en konflikt med herrarna på tunnelbanan hade varit som att skjuta sig själv i foten. Ni var upprörda, ledsna, förtvivlade över det som hänt- Jag fattar det!

Jag fattar att ni är rädda också, att ni tänker ”tänk om det var min farbror/jag/min bror/mamma som låg där på sjukhuset, söndersparkad.”

Jag fattar att ni vill få bort varenda våldsman från gatorna. Jag fattar det, och jag fattar att ni skriker ”Jävla förbannade ****jävlar. Jag fattar att ni vill spärra in dem och hämnas. Jag fattar det, för det gör så jävla ont när sådana här saker händer och när någon man bryr sig om mår dåligt.

Jag fattar att ni vill allt det här, och tänker allt det här, men gubbar … ledsen att behöva säga det, ni tänker faktiskt fel! Man gör det ibland, och det är liksom okej att göra det när man är förtvivlad.

Ni tänker fel eftersom det nu handlar om ett barn, eller om fyra barn. Nu ska vi avgöra fyra barns öden.
Just det barn! För säkerhetsskull låt mig förtydliga, det handlar om B-A-R-N. Är man femton år så är man ett barn, och det är vuxenvärldens ansvar att finnas där och vägleda.

Är man femton år och sparkar sönder någons skalle. Då är man ett barn som mår så jävla dåligt.

Om man är femton år och brukar sådant hiskeligt, föraktligt våld som i det här fallet är man ändå ett barn.
Då är man ett barn som ropar på hjälp och hur mycket den skakade och sårade omvärlden än vill hämnas så måste man ändå beakta att det här är ett barns verk. Det hjälper ingen att spärra in dem. Fängelse hjälper inte någon, inte dem, inte samhället, ingen!

Vi pratar om ett barn som ni vill spärra in på en institution som dömer honom till att misslyckas.
En liten person som ska leva i många år till och som, om ni spärrar in honom, inte kommer att ha en enda jävla chans i världen. Det är nämligen så ”vi” ser på dem som suttit inne …irreparabla monster. Det är också det de blir när de ingen guidning får och spärras in, flyttas bort från verkligheten. Vi blir av med dem, men de blir inte hela, de kommer bara att må sämre, hamna i fel sällskap och om man ser det krasst i förlängningen kosta mer än de hade gjort med behandling!

Jag vet att många människor skriker högt när en våldsverkare döms till vård istället för fängelse. Jag vet att ni gubbar inte fattar bättre, eftersom ni tror att det på något sätt är lättare att sitta inne på en vårdinrättning där man är omgiven av läkare, psykologer och annan vårdpersonal. Jag vet att ni tror att det är bättre att sitta inspärrad på ett fängelse. det är liksom mer straff! Men den tanken är driven av hämnd. Ni vill bli av med personen, spärra in den. Bort med henom nu … så vi slipper problemet. Jag vet att ni vill det, och jag förstår det. När man är rädd för att ens egna ska bli skadade vill man skydda sig. Men … det hjälper ingen att spärra in ett barn.

Om ni tänker efter, ordentligt!

Fatta vilken jä**a ångest den här lille killen måste ha. Han har slagit en man så illa att mannen kanske dör. Fatta hur det känns att sitta där, femton år gammal och kanske dömas för att ha dödat en annan människa. Och fatta också vad som har lett honom dit. Vilket liv han måste ha levt.

Ibland skriver tidningar om hur förvånade våldsverkares omgiving blir när de här att en person gjort något våldsamt. ”Men han som hade det så bra.” ”Hans föräldrar är läkare, jättetrevliga. De hade allt. ” och så vidare … Men då har man missat något!

Ett liv är inte per automatik tryggt i ett radhusområde med högpresterande gifta föräldrar och ekonomisk stabilitet. Det krävs så otroligt mycket för att man ska få må bra, för att man ska få vara lycklig. Det krävs så otroligt mycket av vuxenvärlden för att man ska klara av att ta sig ut och bli en socialt kapabel individ. Det krävs att vuxenvärlden finns där, guidar, och lyssnar, lyssnar och lyssnar.

Nej, jag vet ingenting om dessa pojkar. Inte hur de levt. Inte hur deras föräldrarelationer är. Inte hur de mår i skolan, om de har kompisar eller vuxenstöd. Jag kan bara gissa. Jag vet nämligen att ett barn inte slår, inte skriker, inte dödar om han mår bra och har ett tryggt liv.
Jag vet att ett barn inte blir ett ”monster” av sig själv även om en del människor tror det.

Kommunikation är vägen ni ska vandra

Tänk att det är så svårt att förstå att kommandon och jag bestämmer för att jag kan inte är den rätta vägen. Vi hade en diskussion här i Tyskland i går om det här med barnuppfostran. Även här börjar man lätta på tanken att ”Du ska lyda” är den rätta vägen. Men en man i sällskapet hade svårt för det hela han sa:
Som förälder måste man kunna säga NEJ för att jag säger det!

Vad tycker ni, själv är jag för vägen: Nu är det nej och jag bestämmer det eftersom (lägg in lämlig anledning, kan vara eftersom om du går på spåret kan du bli överkörd till att om du äter färg så kan du bli sjuk osv). Om man inte kan kommunicera med sina barn tappar man samspelet, det otroligt viktiga samspelet som du måste ha när de blir äldre och behöver större utrymme och mer guidning.
Om de inte lyssnar och blir lyssnade på när de är fem kommer de definitivt inte att lyssna sen.

varför du INTE ska använda sökis.se

En av mina Facebook vänner (och barn och internetlivs forskare) la idag upp den här länken på nätet! sökis. Det härär en en såkallad säker sökmotor för barn tillika en av de absolut dummaste saker du kan gå på som förälder.

Man ska kunna släppa ut sina barn på nätet med denna och alltså vara fullständigt trygg med att inget ont händer dem? Att de inte får se något de inte bör se? Till exempel är ordet ”sex” sensurerat (dock inte sju eller åtta), ”porr” är också censurerat men kolla vad som händer om du skriver in ”naken”, ” xxxxx” eller om man söker på bröst får man upp annonser om naturlig bröstförstoring och ”få större bröst”. ”Knulla” går inte, men väl ”pippa” vars andra träff är något om att ha sex med sin bästa väns sambo.
Söker man på spelet ” manhunt” är en av toppträffarna en våldsam video från det spelet, ett spel som innehåller det mesta i goreväg(blod, slakt osv).Söker man dessutom på ”gore violence” är det här toppträffarna >>

20120201-230642.jpg

Vidare kan man under föräldrainfon få en hel del mindre bra tips på hur man ska göra med sina barn. Ett tips är att dela sina barns emailadresser. Då undrar jag hur många av de föräldrarna delar sina personliga epostadresser med sina sambos, män, fruar, mammor, chefer??? Varför inte diskutera tillit och privatliv istället för att uppmuntra till spionage? Eller läser ni era barns post också?

Ett annat tips som ni inte bör följa är att säga åt barnen att inte lägga ut sitt namn eller MSN i sin sociala community profil? Ja alltså det under förutsättning att ni är en av de familjer som inte går ut på puben, fotbollsklubben, simhallen etcetera med en påse över huvudet när ni ska socialisera med andra människor. Det folk måste börja förstå är att onlineliv och in real life liv är inte så skilda åt som de var för tio, femton år sedan. Våra barn vet inte att telefonen hade svans en gång och att internet inte fanns en gång i tiden. Internet och Socialt umgänge online har ALLTID funnits i deras liv. Det finns barn som är kompisar eller tillsammans med någon de aldrig mött fysiskt och det är inte konstigare än att vi skapar nya kontakter på krogen eller på fotbollsklubben. Det är bara annorluna för oss som var födda när telefonen hade svans!

En student frågade: Hur vet vi att det inte är farligt i framtiden med datorer och sociala communities. Svaret är att det vet vi inte, vi vet faktiskt inte ens om vi har datorer i framtiden. Det har vi förmodligen inte i samma form som nu.Men datorer är nutiden, och vuxna måste börja förstå det! Vi måste förstå att vi inte skyddar våra barn genom att blocka sökord eller chattar (ett annat av sökis brillianta förslag) . Inget barn sombesökt en olovlig chat hos en kompis (Ja det är dit de kommer att gå om du blockar dem) kommer att VÅGA rapportera om något obehagligt händer om ni inte uppmuntrar till öppenhet, kommunicerar och deltar i onlinelivet så att ni förstår vad det innebär.

Sen som avslutning kan du inte söka på ”blowjob” men ”how to give head ” ger denna

20120201-232154.jpg och ”avsugning” denna:

20120201-232227.jpg

Anser ni att censur är en bra väg för era barn så kommer ni att utsätta dem för det absolut värsta för när ett censurerat barn behöver prata så kommer de inte att gå till er!!!

Modellbarn och skalmänniskor

Jag hade en diskussion häromdagen om mobbing och att känna sig bra som man är. Ofta säger de vuxna saker som: Du duger som du är, bara du älskar dig själv så kommer andra att älska dig också. Barn vet att så enkelt är det inte när man är barn.
För ett mobbat barn till exempel så kan svaret på det till och med vara:
”Ni fattar ju ingenting, jag tycker om mig själv det är ju de (ALLA ANDRA i barnens ögon) som hatar mig (För att jag är för ful/tjock/har fel kläder/inte får … gillar/söt/har glasögon/är för kort/är för lång/Är för smal).”

Därför blir jag så trött att jag bara vill kräkas på vuxna människor som stöttar ytlighet hos barn. Jag pratar om förstås om TV-programmet ”Mammor och minimodeller” på TV 3. Man behöver inte ens se hela programmet, det räcker med klippen som visas i tidningar och upplägget. Det är inte programmet i sig jag reagerar mot utan dessa sjuka så kallade mammor som skapar små modeller som tror att de gör något bra när deras barn springer ut gråtande efter att de själva pressat och pressat och pressat.

Det kanske till och med är som TV3 säger att det är bra att saken lyfts fram. Jag hade kanske valt en annan väg, en debatt, ett klipp utan att stagea det hela i en programserie.
Men faktum kvarstår, jag hade ingen aning om att fenomenet modellskolor för små barn existerade i Sverige. Jo jag har sett den Amerikanska varianten, något enstaka program och en dokumentär. Men jag har trott att vi var klokare här, var räddare om barnen i Sverige.

Mammorna kallar det barnens villkor … Vilket skämt!
Om det var så att barnen helt själva klädde ut sig och lekte tävling hade ingenting spelat någon roll. Här hemma klär barnen ut sig i både högklackat, nagellack och smink. Ena dagen är man Rapunzel, andra dagen Spiderman, tredje dagen bara ”lika fiiiin som mamma” med nagellack och ögonskugga. Sådär på skoj som man gör när man är två, tre, fyra, fem, sex och testar saker. Ingen tävling, förutom möjligen sådana som: Läskigast halloweenkostym på barnmaskeraderna med en tablettask i belöning.

Skillnaden är förstås att inga pengar blandas in, inga mammor och pappor blandas in på det onaturliga sätt som en flicka som sju, åtta, nio år gammal ska visa upp sig i små toppar och vara ”Vacker kvinna” inför vuxna.

När man är barn är det tillräckligt jobbigt att försöka passa in i en vardag. Det är mycket som ska hållas reda på, rätt leksak, rätt film, rätt uppförande. Jag skulle dock vilja säga att när man blir lite äldre så förstår man tanken om att man ska älska sig själv först på ett annat sätt. Tyvärr vore det en lögn. Alla gör inte det, som igår på ”twitter” när jag och @nikder diskuterade ytligheten bland vuxna. Ytligheten bland det vi kallade ”Skalmänniskor” som kan säga till ”de sina” att den eller den personen inte passar in eftersom den: ”klär sig fel/är från fel område/inte har rätt jobb/ lägg till valfri”.

Som vuxen kan man dock ofta (det finns självklart arbetsplatsmobbing och annat som måste arbetas med också) sätta ned foten, säga: Nej jag vill inte umgås med ytliga människor som du, och om du har åsikter om att jag eller mina vänner inte duger så kan du dra.
Som barn är det inte lika enkelt, särskilt inte om man är barn till en bindgalen modell-wanna-be-morsa som sätter upp dig framför kameran i alldeles för små kläder och indirekt säger:

Modella nu lite snyggt och sexigt sådär så att folk tycker om dig, så att du duger!

Nej vi vet det DN, det har vi vetat länge …

Enligt en artikel(nåja notis) i DN har statens medieråd kommit på att datorspel inte orsakar aggressivitet.
Nu 2011 …Lägg av? Det kanske börjar bli dags att lägga ned statens medieråd om det tar såpass lång tid för dem att inse det forskare redan visste.

Nej vi vet att datorspel inte orsakar våld, lika lite som bilar i sig orsakar bilolyckor eller bibeln dödar. Det krävs människor för det, människor som är våldsamma skapas i sin omgivning. Att sedan gå ut och säga att ”aggressiva personer i högre utsträckning dras till brutala spel.” är ju en intressant tolkning… Skulle gärna vilja se den egentliga slutsatsen där.
Jag själv ser mig inte som särskilt aggressiv men jag älskar spel där man skjuter och slåss. Jag tar gärna en krigare eller en karaktär som gör mycket skada i spelet medan jag i verkliga livet hellre argumenterar.

Det blir så otroligt korkat när de tar delar ur något (och inte anger källan) och sedan ska återge det för läsaren. De skriver till exempel: ”Även bakgrundsfaktorer som familjeproblem och psykisk ohälsa påverkar både aggression och böjelse för brutala spel.”

Nehä, som om vi inte redan visste att folk som har problem i livet med aggression och brutalitet ofta kommer från trasiga förhållanden? Tänk att folk får pengar för att forska på saker som det forskats på i decennier …

Darth Goes Lucia

Adde bekymmrar sig inför Luciafesten.
– Maaaaamma, jag vill inte vara tomte, pepparkaksgubbe, eller sån där strutpojke, eller tärna.
– Jasså vill du vara Lucia då? Vi får köpa en Luciakrona till dig då. (Vi har ingen för Ida vill alltid vara pepparkaksgubbe).
-Meeeeeeen, Neeeeje. Jag vill vara Darth Vader, med lasersvärd!

(Såklart!)

Skippa föräldraspärren på det dära ”Internet”

Det är svårt att låta världar mötas. Det vi glömmer i vardagen är att kunskap om ett socialt fenomen ofta kommer upp i tomrummet mellan två samtalande. Där tankar vänds på och diskuteras. Jag vill dela en diskussion med er som liknar situationer jag ofta hamnar i eftersom jag är ganska (anser jag själv) liberal när det gäller teknik och sociala mötesplatser. Min IT bakgrund och geeksida hjälper förstås till. Men nyligen på en Europakonferens satt det en kvinna och under lunchen pratade vi om barn och internet. Jag vill dela det med er för att det är så jag upplever att många vuxna tänker. Kommentera gärna om dina egna upplevelser oavsett om du är vuxen eller barn. Hon sa:
– Alltså det där med barnen och Internet. Jag fattar inte hur det spenderar så mycket tid med datorn. Min dotter är tretton och sitter jämt vid datorn. Jag fattar inte vad hon gör. Hon är jätteduktig på det här med datorer förstås, men hon borde göra något vettigare med sin tid!

Jag blev lite stum, det var länge sedan jag hörde en så högt utbildad människa säga så många fel i en och samma mening.

Jag sa lite försiktigt:
– Har du funderat på att fråga henne vad hon gör där?

Hon svarade: (mer…)