varför du INTE ska använda sökis.se

En av mina Facebook vänner (och barn och internetlivs forskare) la idag upp den här länken på nätet! sökis. Det härär en en såkallad säker sökmotor för barn tillika en av de absolut dummaste saker du kan gå på som förälder.

Man ska kunna släppa ut sina barn på nätet med denna och alltså vara fullständigt trygg med att inget ont händer dem? Att de inte får se något de inte bör se? Till exempel är ordet ”sex” sensurerat (dock inte sju eller åtta), ”porr” är också censurerat men kolla vad som händer om du skriver in ”naken”, ” xxxxx” eller om man söker på bröst får man upp annonser om naturlig bröstförstoring och ”få större bröst”. ”Knulla” går inte, men väl ”pippa” vars andra träff är något om att ha sex med sin bästa väns sambo.
Söker man på spelet ” manhunt” är en av toppträffarna en våldsam video från det spelet, ett spel som innehåller det mesta i goreväg(blod, slakt osv).Söker man dessutom på ”gore violence” är det här toppträffarna >>

20120201-230642.jpg

Vidare kan man under föräldrainfon få en hel del mindre bra tips på hur man ska göra med sina barn. Ett tips är att dela sina barns emailadresser. Då undrar jag hur många av de föräldrarna delar sina personliga epostadresser med sina sambos, män, fruar, mammor, chefer??? Varför inte diskutera tillit och privatliv istället för att uppmuntra till spionage? Eller läser ni era barns post också?

Ett annat tips som ni inte bör följa är att säga åt barnen att inte lägga ut sitt namn eller MSN i sin sociala community profil? Ja alltså det under förutsättning att ni är en av de familjer som inte går ut på puben, fotbollsklubben, simhallen etcetera med en påse över huvudet när ni ska socialisera med andra människor. Det folk måste börja förstå är att onlineliv och in real life liv är inte så skilda åt som de var för tio, femton år sedan. Våra barn vet inte att telefonen hade svans en gång och att internet inte fanns en gång i tiden. Internet och Socialt umgänge online har ALLTID funnits i deras liv. Det finns barn som är kompisar eller tillsammans med någon de aldrig mött fysiskt och det är inte konstigare än att vi skapar nya kontakter på krogen eller på fotbollsklubben. Det är bara annorluna för oss som var födda när telefonen hade svans!

En student frågade: Hur vet vi att det inte är farligt i framtiden med datorer och sociala communities. Svaret är att det vet vi inte, vi vet faktiskt inte ens om vi har datorer i framtiden. Det har vi förmodligen inte i samma form som nu.Men datorer är nutiden, och vuxna måste börja förstå det! Vi måste förstå att vi inte skyddar våra barn genom att blocka sökord eller chattar (ett annat av sökis brillianta förslag) . Inget barn sombesökt en olovlig chat hos en kompis (Ja det är dit de kommer att gå om du blockar dem) kommer att VÅGA rapportera om något obehagligt händer om ni inte uppmuntrar till öppenhet, kommunicerar och deltar i onlinelivet så att ni förstår vad det innebär.

Sen som avslutning kan du inte söka på ”blowjob” men ”how to give head ” ger denna

20120201-232154.jpg och ”avsugning” denna:

20120201-232227.jpg

Anser ni att censur är en bra väg för era barn så kommer ni att utsätta dem för det absolut värsta för när ett censurerat barn behöver prata så kommer de inte att gå till er!!!

Annonser

Modellbarn och skalmänniskor

Jag hade en diskussion häromdagen om mobbing och att känna sig bra som man är. Ofta säger de vuxna saker som: Du duger som du är, bara du älskar dig själv så kommer andra att älska dig också. Barn vet att så enkelt är det inte när man är barn.
För ett mobbat barn till exempel så kan svaret på det till och med vara:
”Ni fattar ju ingenting, jag tycker om mig själv det är ju de (ALLA ANDRA i barnens ögon) som hatar mig (För att jag är för ful/tjock/har fel kläder/inte får … gillar/söt/har glasögon/är för kort/är för lång/Är för smal).”

Därför blir jag så trött att jag bara vill kräkas på vuxna människor som stöttar ytlighet hos barn. Jag pratar om förstås om TV-programmet ”Mammor och minimodeller” på TV 3. Man behöver inte ens se hela programmet, det räcker med klippen som visas i tidningar och upplägget. Det är inte programmet i sig jag reagerar mot utan dessa sjuka så kallade mammor som skapar små modeller som tror att de gör något bra när deras barn springer ut gråtande efter att de själva pressat och pressat och pressat.

Det kanske till och med är som TV3 säger att det är bra att saken lyfts fram. Jag hade kanske valt en annan väg, en debatt, ett klipp utan att stagea det hela i en programserie.
Men faktum kvarstår, jag hade ingen aning om att fenomenet modellskolor för små barn existerade i Sverige. Jo jag har sett den Amerikanska varianten, något enstaka program och en dokumentär. Men jag har trott att vi var klokare här, var räddare om barnen i Sverige.

Mammorna kallar det barnens villkor … Vilket skämt!
Om det var så att barnen helt själva klädde ut sig och lekte tävling hade ingenting spelat någon roll. Här hemma klär barnen ut sig i både högklackat, nagellack och smink. Ena dagen är man Rapunzel, andra dagen Spiderman, tredje dagen bara ”lika fiiiin som mamma” med nagellack och ögonskugga. Sådär på skoj som man gör när man är två, tre, fyra, fem, sex och testar saker. Ingen tävling, förutom möjligen sådana som: Läskigast halloweenkostym på barnmaskeraderna med en tablettask i belöning.

Skillnaden är förstås att inga pengar blandas in, inga mammor och pappor blandas in på det onaturliga sätt som en flicka som sju, åtta, nio år gammal ska visa upp sig i små toppar och vara ”Vacker kvinna” inför vuxna.

När man är barn är det tillräckligt jobbigt att försöka passa in i en vardag. Det är mycket som ska hållas reda på, rätt leksak, rätt film, rätt uppförande. Jag skulle dock vilja säga att när man blir lite äldre så förstår man tanken om att man ska älska sig själv först på ett annat sätt. Tyvärr vore det en lögn. Alla gör inte det, som igår på ”twitter” när jag och @nikder diskuterade ytligheten bland vuxna. Ytligheten bland det vi kallade ”Skalmänniskor” som kan säga till ”de sina” att den eller den personen inte passar in eftersom den: ”klär sig fel/är från fel område/inte har rätt jobb/ lägg till valfri”.

Som vuxen kan man dock ofta (det finns självklart arbetsplatsmobbing och annat som måste arbetas med också) sätta ned foten, säga: Nej jag vill inte umgås med ytliga människor som du, och om du har åsikter om att jag eller mina vänner inte duger så kan du dra.
Som barn är det inte lika enkelt, särskilt inte om man är barn till en bindgalen modell-wanna-be-morsa som sätter upp dig framför kameran i alldeles för små kläder och indirekt säger:

Modella nu lite snyggt och sexigt sådär så att folk tycker om dig, så att du duger!

Inga mer pengar till röda korset härifrån!

Röda korset har uppenbarligen råd att sjösätta totalt utflippade utredningar som den här >> . Världens största humanitära organisation har alldeles för mycket pengar (och förmodligen fritid) eftersom de nu undersöker huruvida det vore önskvärt att även spel håller sig till de regler som gäller i krig, och som tagits fram i Genève och Haag.

Vi talar om äventyr på en bildskärm, Fundamentalt annorlunda än att skada riktiga individer av kött och blod…

Vad är nästa steg, film?

För helvete ni får i alla fall inga pengar från mig mer.

Nej vi vet det DN, det har vi vetat länge …

Enligt en artikel(nåja notis) i DN har statens medieråd kommit på att datorspel inte orsakar aggressivitet.
Nu 2011 …Lägg av? Det kanske börjar bli dags att lägga ned statens medieråd om det tar såpass lång tid för dem att inse det forskare redan visste.

Nej vi vet att datorspel inte orsakar våld, lika lite som bilar i sig orsakar bilolyckor eller bibeln dödar. Det krävs människor för det, människor som är våldsamma skapas i sin omgivning. Att sedan gå ut och säga att ”aggressiva personer i högre utsträckning dras till brutala spel.” är ju en intressant tolkning… Skulle gärna vilja se den egentliga slutsatsen där.
Jag själv ser mig inte som särskilt aggressiv men jag älskar spel där man skjuter och slåss. Jag tar gärna en krigare eller en karaktär som gör mycket skada i spelet medan jag i verkliga livet hellre argumenterar.

Det blir så otroligt korkat när de tar delar ur något (och inte anger källan) och sedan ska återge det för läsaren. De skriver till exempel: ”Även bakgrundsfaktorer som familjeproblem och psykisk ohälsa påverkar både aggression och böjelse för brutala spel.”

Nehä, som om vi inte redan visste att folk som har problem i livet med aggression och brutalitet ofta kommer från trasiga förhållanden? Tänk att folk får pengar för att forska på saker som det forskats på i decennier …

Aftonbladet, moralpaniken och Internetexperter

Nu kanske inte aftonbladet är en tidning folk bör läsa, just med tanke på allt skit som skrivs, men tyvärr får väldigt många sin input därifrån! Idag till exempel kan man läsa om hur den såkallade experten Mats berättar att ”Det är jättevanligt att barn träffar blottare i nätforum som börjar onanera när de chattar ”

Var denna såkallade expert får sina ider ifrån kan man ju fråga sig. Inte verkar det vara från relevant forskning. Snarare från förlegade uppfattningar och moralpanikider spridda i internets barndom och vidmakthállna av självutnämnda experter.

Det är inte jättevanligt att folk beter sig på det sättet, eller sexuella kontakter som är så aggressiva heller. Visst förekommer kontakter mellan vuxna och barn på nätet, men det gör det ju i offline livet också. Man bör ställa sig frågan är det alltid fel att vuxna och barn pratar med varandra? När bör jag sätta en gräns för mitt barn?

När det gäller sexuella kontakter online, ska man självklart inte rycka på axlarna, men om man vill ha korrekta svar ska man passa sig för att fråga aftonbladet.

Det finns en mängd forskningsrapporter och annan dokumenterad kunskap om barn utsatta för sexuella övergrepp, denna internetexpert har tydligen inte läst dem! Hade han gjort det hade nog hans citat sett annorlunda ut, om nu aftonbladet de facto direkt citerat.Det klart att han kanske har en uppfattning om vad begreppet: ”jättevanligt” står för som skiljer sig från min men … om man tittar till relevanta och tidsenliga undersökningar så visst förekommer det att Barn (barn = upp till 18 i detta fall) kontaktas i sexuella syften av både vuxna och andra barn via Internet och mobil. Man ska ta det på allvar, men inte skrämma folk i onödan.

I Sverige är det bland andra Medierådet som har undersökt barns och ungdomars användande av Internet och mobiltelefoni. Hur vanliga ”aggressiva” sexuella kontaktförsök är har också undersökts i flera internationella studier. Bland annat har Crimes Against Children Research Centre (University of New Hampshire)gjort flera studier kring ungdomar och säkerhet på Internet. I en studie gjordes telefonintervjuer med 1500 amerikanska barn mellan 10–17 år. Där uppgav 19 % att de haft oönskad sexuell kontakt via Internet. Vad oönskad sexuell kontakt är skiljer sig dock mellan individer. men på det hela taget så har en tredje del av den 19% uppgett att den som försökt kontakta dem var över 18 år. Av dessa var 3 % beskrivna som aggressiva sexuella kon- takter. En ny studie gjordes 2005 i denna uppföljande variant hade de 19% sjunkit till 13%.

En annan VIKTIG sak när det handlar om sexuella kontakter är vad som citerats i artikeln. Det kan läsas som att när barn är online så kontaktas dem av folk som klär av sig och onanerar direkt. Så fungerar det inte särskilt ofta i alla fall.

I sexuella kontakter handlar det snarare om att förövarna långsamt bygger upp förtroende hos barnet. De blir en vän, en samtalspartner eller den som fattar när mamma/pappa inte gör det.

Hur förövare bygger upp förtroende med barn skiljer sig inte nämnvärt online från offline. et finns en ganska väl definierad process för pedofilgrooming (förtroendeskapande) skriven av O´Connel 2003. Det handlar om fem steg:
1, Vänskapsskapande, och innebär att förövaren lär känna barnet, man småpratar eventuellt utbyte av oskyldiga bilder kan ske.
2, Förhållandestadiet, som är en förlängning av vänskapsfasen. Vänskapen fördjupas och förövaren talar exempelvis om hur barnet har det och visar djupare intresse för skola och hemsituation.
3, Riskbedömningsstadiet där kan förövaren fråga var barnets dator finns och hur många som använder den för att minska risken för att bli upptäckt.
4, Vänskapsfördjupningsstadiet. Barnet får en känsla av att relationen är på bådas villkor och därmed mycket viktig.
5, Sexuella stadiet, sex introduceras till exempel genom ”oskyldiga ” frågor som har du hånglat/kysst/pussat någon. I detta stadie är ofta förövaren betraktad som en nära vän och konversationen kan därmed fördjupas.

När aftonbladet skriver en artikel där man påstår att det är jättevanligt att små barn blir utsatta för blottare som onaerar online är det för att sälja med skrämsel. vad man skapar i förlängningen är en fortsatt okunskap och panisk rädsla hos föräldrar utan kunskap om onlinelivet. Resultatet blir kanske att när barnet berättar så stänger föräldrarna av tillgången till nätet eller inför andra förbud. Detta i sin tur försätter barnet i en situation där det själva måste lösa eventuella problem med förövare.

Som kommunikationskonsult träffar jag ofta föräldrar som har fått höra sådana saker som aftonbladet skriver idag. De har en panisk rädsla för ”det där med internet” och berättar hur de istället för att kommunicera med barnet på ett vettigt sätt och lära sig, försöker med förbud. Efter otalet workshopar med och lärare om spel och Internetliv och unga är jag otroligt trött på hur våra kvällstidningar upprätthåller en stereotyp syn på det som är absolut viktigast att skapa förståelse för idag.

Det föräldrageneration idag måste lära sig är att förstå den generation som fötts in i online livet och inte har en aning om hur livet innan såg ut eller vad föräldrarna hänvisar till som normalt.

Föreläsningar och workshops håller jag regelbundet om du har en grupp som vill lära dig mer, skicka ett mess här eller på skype: fnix78

Skippa föräldraspärren på det dära ”Internet”

Det är svårt att låta världar mötas. Det vi glömmer i vardagen är att kunskap om ett socialt fenomen ofta kommer upp i tomrummet mellan två samtalande. Där tankar vänds på och diskuteras. Jag vill dela en diskussion med er som liknar situationer jag ofta hamnar i eftersom jag är ganska (anser jag själv) liberal när det gäller teknik och sociala mötesplatser. Min IT bakgrund och geeksida hjälper förstås till. Men nyligen på en Europakonferens satt det en kvinna och under lunchen pratade vi om barn och internet. Jag vill dela det med er för att det är så jag upplever att många vuxna tänker. Kommentera gärna om dina egna upplevelser oavsett om du är vuxen eller barn. Hon sa:
– Alltså det där med barnen och Internet. Jag fattar inte hur det spenderar så mycket tid med datorn. Min dotter är tretton och sitter jämt vid datorn. Jag fattar inte vad hon gör. Hon är jätteduktig på det här med datorer förstås, men hon borde göra något vettigare med sin tid!

Jag blev lite stum, det var länge sedan jag hörde en så högt utbildad människa säga så många fel i en och samma mening.

Jag sa lite försiktigt:
– Har du funderat på att fråga henne vad hon gör där?

Hon svarade: (mer…)

2011-storken eller Skärp er puckon!

– Vet du mamma, NN har aldrig varit i sin mammas mage.

Ojdå är NN kanske adopterad tänkte jag när Adde plötsligt berättade det hela vid köksbordet.

– Nehej, ja man kan ju vara en familj på olika sätt sa jag. Som HH och GG du vet där deras mammor har varit på sjukhuset och …
– Neje mamma. NN fick dem av en fågel …. en sån där st… äh en fågel.
– Va?
– Ja NNs mamma sa att NN kom till dem med en fågel och då blev de sååå glada.Mamma …. vem ger bebisar till fåglarna?

Jag måste medge att jag blev en aning ställd. Säger folk fortfarande sådana saker? (ISÅFALL SKÄRP ER!)

– Men du Adde du vet väl varifrån barn kommer? Vi har ju pratat om det.
– Ja fast jag sa det till NN och NN sa att jag ljög (börjar gråta) för NNs mamma sa att NN kom med den där fågeln.

Vad ska man svara, en del föräldrar är idioter? Jag svarade en något mildare variant och sa ungefär:
– Adde, i bland säger vuxna föräldrar konstiga saker. De vågar kanske inte berätta och då kan det bli lite tokigt.

Vad skulle ni ha sagt? Och vad skulle ni ha gjort? Varför säger en människa på 2000-talet en sån här grej.

Hej vuxenvärlden -ni suger!!!

Hej, du som såg den femtonårige killen som svajade på busstationen och tittade bort.
Hej du som blundade när du hörde honom ropa, svära, slå på dörren medan han andades ut ångor av spritlukt. Du som hörde honom plocka upp sin telefon, skrika ”HORASVARADÅ” innan han vinglade till, ramlade till och satte sig… Du som sket i det femtonåriga BARNET när han behövde dig som mest!

Hoppas du mår riktigt jävla askass nu och att du undrar hur det gick. Särskilt du gubbe i grön jacka som stod på gatan himlade med ögonen och viskade till din fru: Men fy fan vilken liten snorunge.

Ni hade tt barn framför er, ett BARN!
När man är femton år och full då mår man ganska kass och det är då man formas in i hur världen är och hur man ska agera mot andra. Om man femton år gammal är man ett BARN! Om man är ett barn är man hela samhällets ansvar!
När man är femton år ute i kvällen, full och svär det är då man behöver att en ”JÄVLAKÄRRINGJÄVEL” bryr sig! Att någon som man kallar ”SKITPÅDIGDUMHUVUD” sätter sig ned och säger: Hej, jag vet att du mår kass men jag tänker se till att ta dig någonstans där du i alla fall slipper må kasst ensam.

Det är när man är femton och stinker som en hel vodkafabrik som man behöver att den där ”JÄVLAKÄRRINGJÄVELN” faktiskt tar att hon blir kallad både det ena och det tredje men ändå ser till att man slipper vara ensam därute med sin fylla, ångest och ensamhet.

Det är när man är ett barn som man behöver vuxenvärldens hjälp att hitta rätt.

Jag är så jävla förbannad just nu på ”dig” som låtsades att du inte såg.
Barn är hela samhällets ansvar, om inte deras egna vuxna klarar av det så är omvärlden skyldiga att finnas där!

Jag undrar om någon av er själva har barn?
Jag undrar om någon tänkt på hur det skulle vara om ditt barn stod ensamt där i mörkret full som fan (Varesig du inbillar dig annat eller inte så händer det att ungdomar blir fulla!) och inte vågade ta sig hem.
Jag undrar vad du känt om ingen hjälpte ditt barn!

Till dig ”skolpersonalsdamen” som vi mötte i parken!

Du som så fint (och högljutt) meddelade alla småbarnsföräldrar att genast ropa in sina barn när den späda, 11-åringen gick förbi oss i parken. Högt och sarkastiskt sa du: ”Ropa in era barn, han är farlig!” till alla som lyssnade och inte lyssnade. Jag ropade inte in mina barn istället hälsade jag: ”Tjena grabben”! på det ELVAÅRIGA barnet som fundersamt tittade upp medan han passerade du kom fram och sa:
”Du borde nog ropa in dina barn för han där han är farlig, han kan få utbrott och göra typ vad som helst.”

Om inte min 3 åring och diverse andra barn hade stått där hade jag använt ett helt annat (och högljutt) vokabulär när jag svarade dig. Istället frågade jag vad du menade (det kom nog tyvärr in ett fan också hoppas de andra föräldrarna ursäktar).

Du sa: ”Ja du vet ryktet går ju, han är hopplös liksom” sen vände du dig kvickt till din kollega ville inte se på mig. Kanske, förhoppningsvis, hade du en aning om hur fel du gjorde. Jag hoppas att du går hem och tänker riktigt noga nu, för du borde inte jobba med barn! Och nästa gång jag träffar dig (utan barn) kan du räkna med att jag kommer att berätta det för dig.

Om det är någon som gör en osäker elvaåring farlig så är det okunniga vuxna, vuxna som antingen ignorerar eller förstärker barnets känsla av att vara någon. I det här faller farlig och hopplös.

För är man elva och kanske har det lite jobbigt, eller är osynlig, någonannanstans då är hopplös och farlig inte det som du ser i begreppen. Om de vuxna gör som du, aktar sig och håller sig undan, det är ju då man syns. Det är DU som stärker hans identitet som farlig och hopplös. Det är du som genom att backa och varna för honom istället för att föröka nå honom och hans ”tuffa, farliga” polare som gör honom farlig.

Är man elva år är man inte hopplös! Är man elva år är man inte farlig. När man är elva år är man ett barn !

Om några år är den idag späda elvaåringen mycket starkare och med sådan personal som dig på sin skola, som stärker honom (i hans sökande efter respekt och identitet) på helt åt helvete fel sätt så kanske han börjar bli farlig. För det är när vuxna gör som du och blundar som ni sviker.

Det är vuxnas ansvar att finnas för barnen. Det är tamigfan skolpersonalens viktigaste uppgift att se barn och inte kränka dem eller stärka det destruktiva.
Jag vet att väldigt få har den förmågan.
Jag vet för jag var själv ett sådant barn…
Min bror var ett sådant barn.

Skillnanden mellan oss var att någon såg mig, en person såg igenom mitt tuffa skal och talade om för mig att han fanns där, och han svek inte. Idag har jag ett liv, med utbildning, barn och jobb.
Ingen såg min bror -han knarkade ihjäl sig!

Barn är alla vuxnas ansvar, utan vettiga vuxna blir det inga vettiga barn!

AVGÅ EXPRESSEN!

En gång i tiden fanns det någonting som hette journalistisk etik, oskrivna regler som man följde av hänsyn till människor och deras anhöriga som drabbades i kriser. Uppenbarligen har expressen ingen som helst jävla koll på dessa eller också består redaktionen av idioter, kanske är det en blandning.
Ola Lindholm, känd barnprogramledare som arbetar för barns rättigheter i bris och driver den, sedan min barndom, älskade tidningen kamratposten har enligt, sin egen blogg, blivit utsatt för något som man inte önskar någon.

Icke dömd och jag repeterar han är ännu inte dömd, har han dels publicerats med namn och bild, dels jagats som ett djur av en hungrig skräpjournaliskår för att kommentera det EVENTUELLA knarkproblem de påstår att han har.

Det räcker att läsa inlägget för att bli mörkrädd när man tänker på svenskjournalistik, ÄNNU värre blir det dock tyvärr när en av tidningens ansikten på twitter @niklassvensson skriver att han ”Har läst Ola Lindholms blogginlägg. Och konstaterar stolt att jag jobbar på en tidning som i det här fallet gjort allting rätt #Expressen”
På min direkta fråga om han inte är lite självblind och om det är okej att skada familjen svarar han att det enda expressen gjort var att söka familjen och att det var helt rätt jobbat.
Det är en jävla skillnad att söka familjen och att trakassera familjen och att utsätta barn för stress. Jag hoppas ni är jävligt stolta nu expressen för att ni stressar upp Olas barn, det måste vara ett riktigt ess i rockärmen.

Det är också en jävla skillnad på att publicera saker om någon som dömts för knarkbrott och en som, ännu ej dömd, nekar till det.

Sen när är det okej att hänga ut en icke dömd människa?
Sen när är det okej att se till att han får ”ta ledigt från jobbet” och eventuellt blir sparkad bara för att ett gäng klantiga journalister och paparazzipoliser inte kan knipa igen?

Det är möjligt att Ola Lindholm de facto tagit knark medvetet, men HAN NEKAR. Målet är ännu inte slut och han är INTE dömd därmed ska vi också låta honom vara ifred.

Det är också möjligt att han ljuger om det, det vet vi inte ännu.
Det vi däremot vet, av hans blogg att döma, är att kissprovet togs under märkliga omständigheter i direkt samband med fotbollsmatchen.
Det vi också fått lära oss är att expressens redaktion uppenbarligen inte har förståelse för att respektera sina medmänniskor, eller för den del följa journalistisk etiska riktlinjer.

Det jag nu undrar @expressen är förstås hur i ****** ni tänkte när ni började trakassera Ola för eventuella spår av kokain i kisset? Det handlar inte om mord, inte pedofili, inte grov misshandel, ekobrott eller våldtäckt. Det handlar om eventuellt knarkbrott som han för det första nekar till för det andra inte dömts för.

Det är självklart möjligt att Ola Lindholm, ljuger men gör han det så är svenska mammor och pappor fullt kapabla att förklara för sina barn att Ola har gjort fel och att man inte får bete sig på det sättet. Hur vi ska förklara att svenska dagstidningar beter sig som rikspuckon och trakasserar vanliga människor är en annan femma.

Det är dags för expressens att göra något annat, börja med biodling eller så kanske för efter en sådan behandling av en vanlig pappa och hans familj finns det inget som rättfärdigar er…AVGÅ ALLA