Att spärra in barn hjälper ingen!

”Spärra in den där j**la” ungjäveln” sa han. Killen på tunnelbanan som satt med artikeln om de fyra unga pojkarna (som sparkade ned en man i Kortedala). De läste den artikel där det diskuteras huruvida en femtonåring ska häktas eller sättas i boende.

”Spärra för fan in honom, ge ingen jävla vård, det förtjänar de inte!”
Fortsatte mannen och hans vän nickade instämmande.

”Ja, jävla samhälle vi har ingen tar fucking jä**a ansvar för sina handlingar. Sånna där ska man spärra in de är för fan dumma i huvudet”.

Ibland ska man undvika att ta konflikter, att ta en konflikt med herrarna på tunnelbanan hade varit som att skjuta sig själv i foten. Ni var upprörda, ledsna, förtvivlade över det som hänt- Jag fattar det!

Jag fattar att ni är rädda också, att ni tänker ”tänk om det var min farbror/jag/min bror/mamma som låg där på sjukhuset, söndersparkad.”

Jag fattar att ni vill få bort varenda våldsman från gatorna. Jag fattar det, och jag fattar att ni skriker ”Jävla förbannade ****jävlar. Jag fattar att ni vill spärra in dem och hämnas. Jag fattar det, för det gör så jävla ont när sådana här saker händer och när någon man bryr sig om mår dåligt.

Jag fattar att ni vill allt det här, och tänker allt det här, men gubbar … ledsen att behöva säga det, ni tänker faktiskt fel! Man gör det ibland, och det är liksom okej att göra det när man är förtvivlad.

Ni tänker fel eftersom det nu handlar om ett barn, eller om fyra barn. Nu ska vi avgöra fyra barns öden.
Just det barn! För säkerhetsskull låt mig förtydliga, det handlar om B-A-R-N. Är man femton år så är man ett barn, och det är vuxenvärldens ansvar att finnas där och vägleda.

Är man femton år och sparkar sönder någons skalle. Då är man ett barn som mår så jävla dåligt.

Om man är femton år och brukar sådant hiskeligt, föraktligt våld som i det här fallet är man ändå ett barn.
Då är man ett barn som ropar på hjälp och hur mycket den skakade och sårade omvärlden än vill hämnas så måste man ändå beakta att det här är ett barns verk. Det hjälper ingen att spärra in dem. Fängelse hjälper inte någon, inte dem, inte samhället, ingen!

Vi pratar om ett barn som ni vill spärra in på en institution som dömer honom till att misslyckas.
En liten person som ska leva i många år till och som, om ni spärrar in honom, inte kommer att ha en enda jävla chans i världen. Det är nämligen så ”vi” ser på dem som suttit inne …irreparabla monster. Det är också det de blir när de ingen guidning får och spärras in, flyttas bort från verkligheten. Vi blir av med dem, men de blir inte hela, de kommer bara att må sämre, hamna i fel sällskap och om man ser det krasst i förlängningen kosta mer än de hade gjort med behandling!

Jag vet att många människor skriker högt när en våldsverkare döms till vård istället för fängelse. Jag vet att ni gubbar inte fattar bättre, eftersom ni tror att det på något sätt är lättare att sitta inne på en vårdinrättning där man är omgiven av läkare, psykologer och annan vårdpersonal. Jag vet att ni tror att det är bättre att sitta inspärrad på ett fängelse. det är liksom mer straff! Men den tanken är driven av hämnd. Ni vill bli av med personen, spärra in den. Bort med henom nu … så vi slipper problemet. Jag vet att ni vill det, och jag förstår det. När man är rädd för att ens egna ska bli skadade vill man skydda sig. Men … det hjälper ingen att spärra in ett barn.

Om ni tänker efter, ordentligt!

Fatta vilken jä**a ångest den här lille killen måste ha. Han har slagit en man så illa att mannen kanske dör. Fatta hur det känns att sitta där, femton år gammal och kanske dömas för att ha dödat en annan människa. Och fatta också vad som har lett honom dit. Vilket liv han måste ha levt.

Ibland skriver tidningar om hur förvånade våldsverkares omgiving blir när de här att en person gjort något våldsamt. ”Men han som hade det så bra.” ”Hans föräldrar är läkare, jättetrevliga. De hade allt. ” och så vidare … Men då har man missat något!

Ett liv är inte per automatik tryggt i ett radhusområde med högpresterande gifta föräldrar och ekonomisk stabilitet. Det krävs så otroligt mycket för att man ska få må bra, för att man ska få vara lycklig. Det krävs så otroligt mycket av vuxenvärlden för att man ska klara av att ta sig ut och bli en socialt kapabel individ. Det krävs att vuxenvärlden finns där, guidar, och lyssnar, lyssnar och lyssnar.

Nej, jag vet ingenting om dessa pojkar. Inte hur de levt. Inte hur deras föräldrarelationer är. Inte hur de mår i skolan, om de har kompisar eller vuxenstöd. Jag kan bara gissa. Jag vet nämligen att ett barn inte slår, inte skriker, inte dödar om han mår bra och har ett tryggt liv.
Jag vet att ett barn inte blir ett ”monster” av sig själv även om en del människor tror det.

Annonser

TV visar sällan hela verkligheten, det visste vi väl redan?

Fallet är inte så enkelt som i TV Skriver Oísín Cantwell på aftonbladet om det uppmärksammade mål där ett par berövats sina barn av en tillsynes inkompetent omgivning. Nej verkligheten brukar sällan vara det…

Jag brukar tjata om att man ska våga vara vuxen, våga ta initiativ och skydda barn. Jag vet självklart inte hela historien, men jag vet att om pappan låter barnen ta honom på snoppen, då har han passerat min gräns med råge! Systern som oroade sig, gjorde vad varje vuxen som är i närheten av barn bör göra, om hon nu de facto talade med systern och sedan också psykologer om sin oro så försökte hon bara skydda dem från det extremt märkliga som pappan sysslade med!

Det finns i det lilla vi i omgivningen får insyn i extremt mārkliga omständigheter, åklagaren vet inte vad skillnaden på porr och semesterbilder ār och ur ett barnperspektiv att rycka ivāg barnen på det hār sāttet , det står bortom allt vi sagt om barn och deras vālmående, men …en pappa som låter barnen (upprepade gånger dessutom ) ta honom på snoppen …är helt ute och cyklar i sitt föräldraskap.

Jag säger inte att man gjort rätt mot familjen, jag vet alldeles för lite om det. Men … om man misstänker att barn far illa och det borde man göra i ett fall där mamman dessutom säger att barnen får röra pappas kön. Då SKA man reagera. Jag tänker på UNICEF kampanjen som pågått ett tag. Läs till exempel Jo vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”

Jag tänker också på min storebror, hade han levt idag om någon av er vuxna runt omkring oss, ni som såg, hade hjälpt oss?

Hej vuxenvärlden -ni suger!!!

Hej, du som såg den femtonårige killen som svajade på busstationen och tittade bort.
Hej du som blundade när du hörde honom ropa, svära, slå på dörren medan han andades ut ångor av spritlukt. Du som hörde honom plocka upp sin telefon, skrika ”HORASVARADÅ” innan han vinglade till, ramlade till och satte sig… Du som sket i det femtonåriga BARNET när han behövde dig som mest!

Hoppas du mår riktigt jävla askass nu och att du undrar hur det gick. Särskilt du gubbe i grön jacka som stod på gatan himlade med ögonen och viskade till din fru: Men fy fan vilken liten snorunge.

Ni hade tt barn framför er, ett BARN!
När man är femton år och full då mår man ganska kass och det är då man formas in i hur världen är och hur man ska agera mot andra. Om man femton år gammal är man ett BARN! Om man är ett barn är man hela samhällets ansvar!
När man är femton år ute i kvällen, full och svär det är då man behöver att en ”JÄVLAKÄRRINGJÄVEL” bryr sig! Att någon som man kallar ”SKITPÅDIGDUMHUVUD” sätter sig ned och säger: Hej, jag vet att du mår kass men jag tänker se till att ta dig någonstans där du i alla fall slipper må kasst ensam.

Det är när man är femton och stinker som en hel vodkafabrik som man behöver att den där ”JÄVLAKÄRRINGJÄVELN” faktiskt tar att hon blir kallad både det ena och det tredje men ändå ser till att man slipper vara ensam därute med sin fylla, ångest och ensamhet.

Det är när man är ett barn som man behöver vuxenvärldens hjälp att hitta rätt.

Jag är så jävla förbannad just nu på ”dig” som låtsades att du inte såg.
Barn är hela samhällets ansvar, om inte deras egna vuxna klarar av det så är omvärlden skyldiga att finnas där!

Jag undrar om någon av er själva har barn?
Jag undrar om någon tänkt på hur det skulle vara om ditt barn stod ensamt där i mörkret full som fan (Varesig du inbillar dig annat eller inte så händer det att ungdomar blir fulla!) och inte vågade ta sig hem.
Jag undrar vad du känt om ingen hjälpte ditt barn!

Till dig ”skolpersonalsdamen” som vi mötte i parken!

Du som så fint (och högljutt) meddelade alla småbarnsföräldrar att genast ropa in sina barn när den späda, 11-åringen gick förbi oss i parken. Högt och sarkastiskt sa du: ”Ropa in era barn, han är farlig!” till alla som lyssnade och inte lyssnade. Jag ropade inte in mina barn istället hälsade jag: ”Tjena grabben”! på det ELVAÅRIGA barnet som fundersamt tittade upp medan han passerade du kom fram och sa:
”Du borde nog ropa in dina barn för han där han är farlig, han kan få utbrott och göra typ vad som helst.”

Om inte min 3 åring och diverse andra barn hade stått där hade jag använt ett helt annat (och högljutt) vokabulär när jag svarade dig. Istället frågade jag vad du menade (det kom nog tyvärr in ett fan också hoppas de andra föräldrarna ursäktar).

Du sa: ”Ja du vet ryktet går ju, han är hopplös liksom” sen vände du dig kvickt till din kollega ville inte se på mig. Kanske, förhoppningsvis, hade du en aning om hur fel du gjorde. Jag hoppas att du går hem och tänker riktigt noga nu, för du borde inte jobba med barn! Och nästa gång jag träffar dig (utan barn) kan du räkna med att jag kommer att berätta det för dig.

Om det är någon som gör en osäker elvaåring farlig så är det okunniga vuxna, vuxna som antingen ignorerar eller förstärker barnets känsla av att vara någon. I det här faller farlig och hopplös.

För är man elva och kanske har det lite jobbigt, eller är osynlig, någonannanstans då är hopplös och farlig inte det som du ser i begreppen. Om de vuxna gör som du, aktar sig och håller sig undan, det är ju då man syns. Det är DU som stärker hans identitet som farlig och hopplös. Det är du som genom att backa och varna för honom istället för att föröka nå honom och hans ”tuffa, farliga” polare som gör honom farlig.

Är man elva år är man inte hopplös! Är man elva år är man inte farlig. När man är elva år är man ett barn !

Om några år är den idag späda elvaåringen mycket starkare och med sådan personal som dig på sin skola, som stärker honom (i hans sökande efter respekt och identitet) på helt åt helvete fel sätt så kanske han börjar bli farlig. För det är när vuxna gör som du och blundar som ni sviker.

Det är vuxnas ansvar att finnas för barnen. Det är tamigfan skolpersonalens viktigaste uppgift att se barn och inte kränka dem eller stärka det destruktiva.
Jag vet att väldigt få har den förmågan.
Jag vet för jag var själv ett sådant barn…
Min bror var ett sådant barn.

Skillnanden mellan oss var att någon såg mig, en person såg igenom mitt tuffa skal och talade om för mig att han fanns där, och han svek inte. Idag har jag ett liv, med utbildning, barn och jobb.
Ingen såg min bror -han knarkade ihjäl sig!

Barn är alla vuxnas ansvar, utan vettiga vuxna blir det inga vettiga barn!

AVGÅ EXPRESSEN!

En gång i tiden fanns det någonting som hette journalistisk etik, oskrivna regler som man följde av hänsyn till människor och deras anhöriga som drabbades i kriser. Uppenbarligen har expressen ingen som helst jävla koll på dessa eller också består redaktionen av idioter, kanske är det en blandning.
Ola Lindholm, känd barnprogramledare som arbetar för barns rättigheter i bris och driver den, sedan min barndom, älskade tidningen kamratposten har enligt, sin egen blogg, blivit utsatt för något som man inte önskar någon.

Icke dömd och jag repeterar han är ännu inte dömd, har han dels publicerats med namn och bild, dels jagats som ett djur av en hungrig skräpjournaliskår för att kommentera det EVENTUELLA knarkproblem de påstår att han har.

Det räcker att läsa inlägget för att bli mörkrädd när man tänker på svenskjournalistik, ÄNNU värre blir det dock tyvärr när en av tidningens ansikten på twitter @niklassvensson skriver att han ”Har läst Ola Lindholms blogginlägg. Och konstaterar stolt att jag jobbar på en tidning som i det här fallet gjort allting rätt #Expressen”
På min direkta fråga om han inte är lite självblind och om det är okej att skada familjen svarar han att det enda expressen gjort var att söka familjen och att det var helt rätt jobbat.
Det är en jävla skillnad att söka familjen och att trakassera familjen och att utsätta barn för stress. Jag hoppas ni är jävligt stolta nu expressen för att ni stressar upp Olas barn, det måste vara ett riktigt ess i rockärmen.

Det är också en jävla skillnad på att publicera saker om någon som dömts för knarkbrott och en som, ännu ej dömd, nekar till det.

Sen när är det okej att hänga ut en icke dömd människa?
Sen när är det okej att se till att han får ”ta ledigt från jobbet” och eventuellt blir sparkad bara för att ett gäng klantiga journalister och paparazzipoliser inte kan knipa igen?

Det är möjligt att Ola Lindholm de facto tagit knark medvetet, men HAN NEKAR. Målet är ännu inte slut och han är INTE dömd därmed ska vi också låta honom vara ifred.

Det är också möjligt att han ljuger om det, det vet vi inte ännu.
Det vi däremot vet, av hans blogg att döma, är att kissprovet togs under märkliga omständigheter i direkt samband med fotbollsmatchen.
Det vi också fått lära oss är att expressens redaktion uppenbarligen inte har förståelse för att respektera sina medmänniskor, eller för den del följa journalistisk etiska riktlinjer.

Det jag nu undrar @expressen är förstås hur i ****** ni tänkte när ni började trakassera Ola för eventuella spår av kokain i kisset? Det handlar inte om mord, inte pedofili, inte grov misshandel, ekobrott eller våldtäckt. Det handlar om eventuellt knarkbrott som han för det första nekar till för det andra inte dömts för.

Det är självklart möjligt att Ola Lindholm, ljuger men gör han det så är svenska mammor och pappor fullt kapabla att förklara för sina barn att Ola har gjort fel och att man inte får bete sig på det sättet. Hur vi ska förklara att svenska dagstidningar beter sig som rikspuckon och trakasserar vanliga människor är en annan femma.

Det är dags för expressens att göra något annat, börja med biodling eller så kanske för efter en sådan behandling av en vanlig pappa och hans familj finns det inget som rättfärdigar er…AVGÅ ALLA

Mamma bäst i väst, eller?

Det är förvisso bra att få perspektiv på saker och det är alltid dumt, oavsett var I världen man befinner sig att sätta sig på höga hästar och säga att “Mitt sätt att se det är bättre än ditt.”

Men det är inte alltid så lätt att sätta sig ur sitt eget kontext och säga att okej då ditt sätt kan också vara ett sätt. När man läser artikeln här kan man lugnt säga att sättet att se på vad som är ”bra” för barn är en aning olika. Författaren hävdar också att mammor I olika delar av världen ahr olika sätt att se på barn och barnuppostran och att undermeningen är väl att det är det vi måste respektera när vi ser på olikheter mellan kinesisk barnuppfostran och västerländsk…. Att vi inte kan hävda att min är bättre än din.
Men kan vi inte det?
Finns det inte mängder av forskning som visar vad som är bra för barn? Hur de ska stimuleras till självständiga, kritiskt tänkande individer som utgör en bra stomme i samhället?
Jo, visst gör det det. Men om man inte anser att kritiskt tänkande, självständiga individer är bra då? Är vår väg rätt väg då?
(mer…)

Jag skiter i hur dina tuttar kändes när du slutade amma …

Och jag struntar fullständigt i att du behövde två sportbehåar första dagen du beslöt dig för att det var dags eftersom du var så rädd att mjölken skulle spruta ut över alla runromkring.
Jag ger fullständigt fan i att ditt barn tycker att den barnmatspuren är bättre än den andra eller att de blöjorna du har är det bästa som hänt din familj.
Och …
Jag är fullkomligt ointresserad av att höra hur jobbigt det är med ett stort/litet dagis, ohyfsad/gullig/suuuuperbra personal, och vilken mat just ditt dagis serverar.
Jag är faktiskt inte heller intresserad av hur din mage såg ut efter senaste förlossningen, eller hur jobbigt det är att vaka om nätterna när barnen är sjuka. SÄRSKILT OINTRESSANT är det när du bara MÅSTE tala om det högt och tydligt för alla i rummet TRE gånger MINST.

Det är precis vad jag vill skrika när jag befinner mig på barnkalasets föräldrarrum fyllt av hormonstinna mammor och föredetta ammande förståsigpåare.
Jag känner mig normalt sett som en ganska social typ, pratar gärna om diverse saker, går gärna på sociala tillställningar eller finner mig väl tillpass nästan var som helst, men att komma till den här hörnan är som att komma till kvonnotwilligtzone … Vart tog alla vackra, kloka, kvinnor med eget liv vägen?
Hur blev de blöjpratande amningsmaskiner och varför?

Självklart är barnen det viktigaste vi har, men om vi ska vara goda förebilder ska vi inte vara egna personer också? Alla dessa mammakloner står mig upp i halsen. Papporna verkar inte smittas av samma sjuka, eller?

Det som ofta händer blir att jag börjar samspråka med en pappa i ett hörn på barnkalaset är att vi fastnar i något helt annat än barn. Det klart att man nämner sitt barn, oftast i en presentations eller artighetsfas. Men … sen kommer skillnaden!
Pappan har kvar sitt liv, eller han har ett liv som innebär att gå utanför sfären med blöj och amningsdimmor.
Oftast blir det IT-snack, spel, fotboll, MMA, eller till och med politik. Mammorna vill sällan vara med.

Och det som ofta händer när de känner sig allienerade från ämnet är att det ger dig en sur blick, eller som idag när vi började prata om mobilt lärande och sociala medier jag och en pappa. Då suckade mamman, vände sig till mig och sa:
– Amen måste du lära honom saker som twitter, som om det inte var tillräckligt jobbigt att han bloggade.
Jag kunde inte låta bli så jag frågade?
– Varför var bloggandet så jobbigt då?
-Ja asså han var ju duktig och så men det tog ju sån tid.
Det är då man vill fråga. ”Okej men den här timmen som han satt och skrev då, på sin lediga tid, vad var det som du tryckte var så viktigt att det skulle göras istället?”
Men man frågar inte, man vet redan svaret. Mucka inte med ammamaffian!

Barn är ALLAS ansvar

Ni har säkert läst det …eller åtminstonen sett rubriken även om det , för de flesta säkert känns jobbigt att läsa.
Jag pratar om de torterade barnen i Stockholm.
Barnen har alltså hållits inlåsta och rispats med spikar, slagit, bott i urinstank och i artikeln står det:

”Alla barnen bar spår av mammans spiktortyr. På benen hade de rispor efter spikar som dragits mot deras ben.
Ett annat sår vittnade om den gång mamman satte en kniv mot 5-åringens hals. Enligt storasystern ville mamman skära halsen av honom.
– Hon är inte så snäll, min mamma, säger flickan och berättar att mamman själv sagt att hon hatade dem.”

I den andra tidningen berättas det om en granne som ringt och anmält, en enda trots att det stinker utanflör barnens lägenhet, trots att de hör skrik, trots att barnen aldrig går ut. En enda!

Och även om kvällstidningarna ofta överdriver sina storys så spelar det ingen roll, för om så bara en enda sak av det de skriver är sann så måste barnen få hjälp. Hur kan man som granne leva med sig själv och vetskapen om att något inte står rätt till?

Hur kan man gå förbi stanken och inte göra något?
Jag menar naturligtvis inte att alla ska börja anmäla alla nu. Det funkar inte så, men … om man ser att barn far illa så är det ens förbannade mänskliga skyldighet att åtminstone knacka på och kolla vad som händer.

Ring på, säg Hej och presentera dig som din granne och säg att du blev orolig att någon gjort sig illa för att du hörde skriken, eller fråga om de också kännt lukten …Improvisera och visa att det finns folk som ser.

Ibland behövs bara en enkel gest för att folk ska förstå att de är uppmärksammade.
I det här fallet kanske inte det hade funkat, men om en familj där barn kanske far illa får veta att andra ser, att andra hör att de är uppmärksammade så kan man kanske ändra något.

Och om att det bor barn någonstans som far illa och du vet om det så är det din förbannade medmänskliga skyldighet att försvara dem, för barn är allas ansvar!

Jämställd, vem jag?

När är vi jämställda?
I parken idag tog en mamma upp frågan om jämställdhet i hemmet. Hon menade på att det var enkelt att man i jämställdhetens namn blev lite listbunden och nästan antecknade vad man själv hade gjort i hemmet och vad den andre var skyldig att göra.

Den andra mamman nickade medan jag inte alls kände igen mig.

– Vadå man gör väl det man kan och hjälps åt med det man inte hinner? Sa jag lite klumpigt för visst här hemma gör jag mera av de såkallade hushållssysslorna, men jag är hemma mera och har flera tillfällen. Det betyder inte att min man inte gör dem alls, eller att jag skulle ställa mig och skälla på honom för att han inte tvättar tre maskiner (Som jag hunnit på en dag) på kvällen efter jobbet.
Tänk att leva så … tänk att man upprättar skuldkonton i jämställdhet, är det verkligen jämställt och om det är det …är det verkligen bra för ett förhållande? Har man inte missuppfattat begreppet lite då?

Jämställdhet implicerar ju mäns och kvinnors lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter utan inblandning av kön.

Mamman i parken, menade på att de väl hade det hyfsat jämställt, men att det blev en hel del gnäll ibland och jag undrar ändå hur det ser ut i ett hem där man tror att jämställdhet betyder att dela exakt lika på ALLA sysslor? Eller handlar det bara om vissa sysslor? Vilka då i så fall? Har man scheman för vad man ska och inte ska göra? Hur mår den som skriver sitt skuldkonto och den som blir belastad av det?

Låter det såhär då?
– Du, JAG tog faktiskt soporna i morse och i går och i förrgår så nu ikväll måste du också göra det.
– Ja, men du gick ju först de morgnarna …
– Se till att kasta soporna NU!!!

Ibland får jag uppfattningen om att det de facto bara gäller de traditionellt kvinnliga sysslorna som diska, städa och tvätta, eller går dessa damer ned och byter lameller också?

I den definierade jämställdheten förses vi med samma chanser till samhällsinflytande, arbete och ekonomiskt oberoende. Ingenstans kan jag hitta att ni måste dela upp samtliga era sysslor exakt lika och fylla era kvoter annars är ni dåliga/förtryckta eller något annat?

Hur tänker ni om jämställdhet? Hur ser det ut hos er?

Krönika: Dagis är ingen avlastningsplats

– Det är så jobbigt vet du, du vet jag som jobbar helg vill ju kunna lämna ungarna på dagis på torsdag, fredag när jag är ledig.

Lite förbryllat såg jag på henne och undrade. Hon fortsatte:

– Ja visst vore det skönt att kunna städa,laga mat, och fixa hemma liksom, du vet så man inte har barnen kring sig jämt.

– Nej, jag vet faktiskt inte vad du menar. Hur tänker du att de som jobbar vardag ska göra då? Ska dagis vara en öppen dumpningsplats för barnen då också?

Jag kunde inte förmå mig att hålla tyst. Själv är jag hemma med två barn och pluggar.
Det trista är att jag inte längre kan räkna till hur många gånger jag hört traktens dagmammor och dagispersonal sucka över föräldrar som tror att dagis är en avlastningsplats när de beslutar sig för att det finns annat roligare att göra.

Föräldrar som lämnar sju till sex och ändå vill komma en timme senare så att de hinner träna med polarna. Föräldrar som aldrig som aldrig upplever charmen med en glatt matlagande treåring. Föräldrar som, helt enkelt, tror att barnet är en lite pryl som man kan ta fram när man vill och lämna bort när det är jobbigt.

Till saken hör att mamman som ovanstående konversation utspelade sig med vet att jag har båda barnen hemma och att, utöver det pluggar 150%. Mina barn är med både på handling och städning. Och när barnen sedan börjar hos dagmamman är det så lite som möjligt för att små barn behöver, utöver sina kompisar, sina föräldrar. Man skaffar inte barn om man inte tar ansvaret för att göra dem till goda, sociala medborgare. Och man kan inte lära sina barn att fungera i samhället om de inte får vara en del av ens vardag.

Om du inte har städhjälp och kock anställd då är matlagning och skurning en del av vardagen.

Tro mig, jag vet att det är jobbigt att vara förälder ibland. Det har hänt, ett antal gånger, att jag bara vill stoppa in ungarna i förrådet och svälja nyckeln när båda skriker sig blåa av vilja eller ovilja. Det har hänt, att jag ilsket fräser ”TA UNGEN” till mannen när han kommer hem utmattad efter jobbet och går ut på en promenad för att lufta huvudet från ilskna trotsåldersvrål.

Men jag vägrar tro att vardagsnyttigheter är saker barnen ska hållas undan ifrån. Man får leka sig fram. Föräldrar som tror att dagis är ett ställe där man kan ploppa in sin prydligt P.o.P -klädda unge när man har lust borde buntas ihop och stoppas in i en föräldrautbildning. Föräldrar som inte vill lära barn de här grundläggande sakerna borde inte få skaffa barn.