Aftonbladet, moralpaniken och Internetexperter

Nu kanske inte aftonbladet är en tidning folk bör läsa, just med tanke på allt skit som skrivs, men tyvärr får väldigt många sin input därifrån! Idag till exempel kan man läsa om hur den såkallade experten Mats berättar att ”Det är jättevanligt att barn träffar blottare i nätforum som börjar onanera när de chattar ”

Var denna såkallade expert får sina ider ifrån kan man ju fråga sig. Inte verkar det vara från relevant forskning. Snarare från förlegade uppfattningar och moralpanikider spridda i internets barndom och vidmakthállna av självutnämnda experter.

Det är inte jättevanligt att folk beter sig på det sättet, eller sexuella kontakter som är så aggressiva heller. Visst förekommer kontakter mellan vuxna och barn på nätet, men det gör det ju i offline livet också. Man bör ställa sig frågan är det alltid fel att vuxna och barn pratar med varandra? När bör jag sätta en gräns för mitt barn?

När det gäller sexuella kontakter online, ska man självklart inte rycka på axlarna, men om man vill ha korrekta svar ska man passa sig för att fråga aftonbladet.

Det finns en mängd forskningsrapporter och annan dokumenterad kunskap om barn utsatta för sexuella övergrepp, denna internetexpert har tydligen inte läst dem! Hade han gjort det hade nog hans citat sett annorlunda ut, om nu aftonbladet de facto direkt citerat.Det klart att han kanske har en uppfattning om vad begreppet: ”jättevanligt” står för som skiljer sig från min men … om man tittar till relevanta och tidsenliga undersökningar så visst förekommer det att Barn (barn = upp till 18 i detta fall) kontaktas i sexuella syften av både vuxna och andra barn via Internet och mobil. Man ska ta det på allvar, men inte skrämma folk i onödan.

I Sverige är det bland andra Medierådet som har undersökt barns och ungdomars användande av Internet och mobiltelefoni. Hur vanliga ”aggressiva” sexuella kontaktförsök är har också undersökts i flera internationella studier. Bland annat har Crimes Against Children Research Centre (University of New Hampshire)gjort flera studier kring ungdomar och säkerhet på Internet. I en studie gjordes telefonintervjuer med 1500 amerikanska barn mellan 10–17 år. Där uppgav 19 % att de haft oönskad sexuell kontakt via Internet. Vad oönskad sexuell kontakt är skiljer sig dock mellan individer. men på det hela taget så har en tredje del av den 19% uppgett att den som försökt kontakta dem var över 18 år. Av dessa var 3 % beskrivna som aggressiva sexuella kon- takter. En ny studie gjordes 2005 i denna uppföljande variant hade de 19% sjunkit till 13%.

En annan VIKTIG sak när det handlar om sexuella kontakter är vad som citerats i artikeln. Det kan läsas som att när barn är online så kontaktas dem av folk som klär av sig och onanerar direkt. Så fungerar det inte särskilt ofta i alla fall.

I sexuella kontakter handlar det snarare om att förövarna långsamt bygger upp förtroende hos barnet. De blir en vän, en samtalspartner eller den som fattar när mamma/pappa inte gör det.

Hur förövare bygger upp förtroende med barn skiljer sig inte nämnvärt online från offline. et finns en ganska väl definierad process för pedofilgrooming (förtroendeskapande) skriven av O´Connel 2003. Det handlar om fem steg:
1, Vänskapsskapande, och innebär att förövaren lär känna barnet, man småpratar eventuellt utbyte av oskyldiga bilder kan ske.
2, Förhållandestadiet, som är en förlängning av vänskapsfasen. Vänskapen fördjupas och förövaren talar exempelvis om hur barnet har det och visar djupare intresse för skola och hemsituation.
3, Riskbedömningsstadiet där kan förövaren fråga var barnets dator finns och hur många som använder den för att minska risken för att bli upptäckt.
4, Vänskapsfördjupningsstadiet. Barnet får en känsla av att relationen är på bådas villkor och därmed mycket viktig.
5, Sexuella stadiet, sex introduceras till exempel genom ”oskyldiga ” frågor som har du hånglat/kysst/pussat någon. I detta stadie är ofta förövaren betraktad som en nära vän och konversationen kan därmed fördjupas.

När aftonbladet skriver en artikel där man påstår att det är jättevanligt att små barn blir utsatta för blottare som onaerar online är det för att sälja med skrämsel. vad man skapar i förlängningen är en fortsatt okunskap och panisk rädsla hos föräldrar utan kunskap om onlinelivet. Resultatet blir kanske att när barnet berättar så stänger föräldrarna av tillgången till nätet eller inför andra förbud. Detta i sin tur försätter barnet i en situation där det själva måste lösa eventuella problem med förövare.

Som kommunikationskonsult träffar jag ofta föräldrar som har fått höra sådana saker som aftonbladet skriver idag. De har en panisk rädsla för ”det där med internet” och berättar hur de istället för att kommunicera med barnet på ett vettigt sätt och lära sig, försöker med förbud. Efter otalet workshopar med och lärare om spel och Internetliv och unga är jag otroligt trött på hur våra kvällstidningar upprätthåller en stereotyp syn på det som är absolut viktigast att skapa förståelse för idag.

Det föräldrageneration idag måste lära sig är att förstå den generation som fötts in i online livet och inte har en aning om hur livet innan såg ut eller vad föräldrarna hänvisar till som normalt.

Föreläsningar och workshops håller jag regelbundet om du har en grupp som vill lära dig mer, skicka ett mess här eller på skype: fnix78

Annonser

TV visar sällan hela verkligheten, det visste vi väl redan?

Fallet är inte så enkelt som i TV Skriver Oísín Cantwell på aftonbladet om det uppmärksammade mål där ett par berövats sina barn av en tillsynes inkompetent omgivning. Nej verkligheten brukar sällan vara det…

Jag brukar tjata om att man ska våga vara vuxen, våga ta initiativ och skydda barn. Jag vet självklart inte hela historien, men jag vet att om pappan låter barnen ta honom på snoppen, då har han passerat min gräns med råge! Systern som oroade sig, gjorde vad varje vuxen som är i närheten av barn bör göra, om hon nu de facto talade med systern och sedan också psykologer om sin oro så försökte hon bara skydda dem från det extremt märkliga som pappan sysslade med!

Det finns i det lilla vi i omgivningen får insyn i extremt mārkliga omständigheter, åklagaren vet inte vad skillnaden på porr och semesterbilder ār och ur ett barnperspektiv att rycka ivāg barnen på det hār sāttet , det står bortom allt vi sagt om barn och deras vālmående, men …en pappa som låter barnen (upprepade gånger dessutom ) ta honom på snoppen …är helt ute och cyklar i sitt föräldraskap.

Jag säger inte att man gjort rätt mot familjen, jag vet alldeles för lite om det. Men … om man misstänker att barn far illa och det borde man göra i ett fall där mamman dessutom säger att barnen får röra pappas kön. Då SKA man reagera. Jag tänker på UNICEF kampanjen som pågått ett tag. Läs till exempel Jo vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”

Jag tänker också på min storebror, hade han levt idag om någon av er vuxna runt omkring oss, ni som såg, hade hjälpt oss?

Hej vuxenvärlden -ni suger!!!

Hej, du som såg den femtonårige killen som svajade på busstationen och tittade bort.
Hej du som blundade när du hörde honom ropa, svära, slå på dörren medan han andades ut ångor av spritlukt. Du som hörde honom plocka upp sin telefon, skrika ”HORASVARADÅ” innan han vinglade till, ramlade till och satte sig… Du som sket i det femtonåriga BARNET när han behövde dig som mest!

Hoppas du mår riktigt jävla askass nu och att du undrar hur det gick. Särskilt du gubbe i grön jacka som stod på gatan himlade med ögonen och viskade till din fru: Men fy fan vilken liten snorunge.

Ni hade tt barn framför er, ett BARN!
När man är femton år och full då mår man ganska kass och det är då man formas in i hur världen är och hur man ska agera mot andra. Om man femton år gammal är man ett BARN! Om man är ett barn är man hela samhällets ansvar!
När man är femton år ute i kvällen, full och svär det är då man behöver att en ”JÄVLAKÄRRINGJÄVEL” bryr sig! Att någon som man kallar ”SKITPÅDIGDUMHUVUD” sätter sig ned och säger: Hej, jag vet att du mår kass men jag tänker se till att ta dig någonstans där du i alla fall slipper må kasst ensam.

Det är när man är femton och stinker som en hel vodkafabrik som man behöver att den där ”JÄVLAKÄRRINGJÄVELN” faktiskt tar att hon blir kallad både det ena och det tredje men ändå ser till att man slipper vara ensam därute med sin fylla, ångest och ensamhet.

Det är när man är ett barn som man behöver vuxenvärldens hjälp att hitta rätt.

Jag är så jävla förbannad just nu på ”dig” som låtsades att du inte såg.
Barn är hela samhällets ansvar, om inte deras egna vuxna klarar av det så är omvärlden skyldiga att finnas där!

Jag undrar om någon av er själva har barn?
Jag undrar om någon tänkt på hur det skulle vara om ditt barn stod ensamt där i mörkret full som fan (Varesig du inbillar dig annat eller inte så händer det att ungdomar blir fulla!) och inte vågade ta sig hem.
Jag undrar vad du känt om ingen hjälpte ditt barn!

Till dig ”skolpersonalsdamen” som vi mötte i parken!

Du som så fint (och högljutt) meddelade alla småbarnsföräldrar att genast ropa in sina barn när den späda, 11-åringen gick förbi oss i parken. Högt och sarkastiskt sa du: ”Ropa in era barn, han är farlig!” till alla som lyssnade och inte lyssnade. Jag ropade inte in mina barn istället hälsade jag: ”Tjena grabben”! på det ELVAÅRIGA barnet som fundersamt tittade upp medan han passerade du kom fram och sa:
”Du borde nog ropa in dina barn för han där han är farlig, han kan få utbrott och göra typ vad som helst.”

Om inte min 3 åring och diverse andra barn hade stått där hade jag använt ett helt annat (och högljutt) vokabulär när jag svarade dig. Istället frågade jag vad du menade (det kom nog tyvärr in ett fan också hoppas de andra föräldrarna ursäktar).

Du sa: ”Ja du vet ryktet går ju, han är hopplös liksom” sen vände du dig kvickt till din kollega ville inte se på mig. Kanske, förhoppningsvis, hade du en aning om hur fel du gjorde. Jag hoppas att du går hem och tänker riktigt noga nu, för du borde inte jobba med barn! Och nästa gång jag träffar dig (utan barn) kan du räkna med att jag kommer att berätta det för dig.

Om det är någon som gör en osäker elvaåring farlig så är det okunniga vuxna, vuxna som antingen ignorerar eller förstärker barnets känsla av att vara någon. I det här faller farlig och hopplös.

För är man elva och kanske har det lite jobbigt, eller är osynlig, någonannanstans då är hopplös och farlig inte det som du ser i begreppen. Om de vuxna gör som du, aktar sig och håller sig undan, det är ju då man syns. Det är DU som stärker hans identitet som farlig och hopplös. Det är du som genom att backa och varna för honom istället för att föröka nå honom och hans ”tuffa, farliga” polare som gör honom farlig.

Är man elva år är man inte hopplös! Är man elva år är man inte farlig. När man är elva år är man ett barn !

Om några år är den idag späda elvaåringen mycket starkare och med sådan personal som dig på sin skola, som stärker honom (i hans sökande efter respekt och identitet) på helt åt helvete fel sätt så kanske han börjar bli farlig. För det är när vuxna gör som du och blundar som ni sviker.

Det är vuxnas ansvar att finnas för barnen. Det är tamigfan skolpersonalens viktigaste uppgift att se barn och inte kränka dem eller stärka det destruktiva.
Jag vet att väldigt få har den förmågan.
Jag vet för jag var själv ett sådant barn…
Min bror var ett sådant barn.

Skillnanden mellan oss var att någon såg mig, en person såg igenom mitt tuffa skal och talade om för mig att han fanns där, och han svek inte. Idag har jag ett liv, med utbildning, barn och jobb.
Ingen såg min bror -han knarkade ihjäl sig!

Barn är alla vuxnas ansvar, utan vettiga vuxna blir det inga vettiga barn!

Den där känslan …

när treåringen inte vill, eller IIIIINNNNTTTTEEEEE vill någonting av allt man tar sig för,.
”iiiiinte de byxorna”
”IIIINTE den tröjan”
”iiiiiinte smörgås”
”iiiiinte smörgås med ost”
”iiiiiinte smörgås med smör”
” definitivt iiiiiiinte den sortens smörgås”
”Tänker IIIIIIINTE klä på mig”
”Vill iiiiiiinte ha skor ”
”vill iiiiiiiiiiiiiiiiinte gå upp”
Vill inte vill inte vill inte …..
#DENKÄNSLAN

Om att färga sina barn …

Innan man får barn så tror man att man vet en massa saker … och man tror att man kommer att göra på ett visst sätt i vissa situationer. I alla fall gjorde jag det, och jag trodde det.
Men … när barnet väl kommer så reagerar det inte alls (eller i alla fall väldigt sällan) som man trodde att det skulle göra just då.
Det jag tänker komma till är vår roll som implementatörer av värderingar i barnen. Det är viktigt att de får välja själva. Jag tänker på saker som att min pappa var socialdemokrat, det är inte jag. Mormor var katolik, det är inte jag. valfrihet är viktigt för mig. Vi försöker att vara neutrala, så gott det nu går, när barnen frågar saker .

Men vi vill förstås lära dem saker som i vårat samhälle är moraletiskt fel. Man ska inte slå folk, man ska inte hata folk och så vidare. Allt det som i grunden gör att ett samhälle fungerar.

Jag var noga med att poängtera för sambon, innan vi fick barnen, att jag skulle hålla mig borta från att försöka bli en implimentatör. Jag vill ju inte heller färga mina barn med mina värderingar utan ge dem en grund att stå på så att de, förhoppningsvis, i framtiden gör kloka val.

Men … jag är en hycklare!
Jo jag är det, eftersom jag villl att ungarna ska heja på AIK.
Jag vill inte alls att Adde en dag kommer hem med en Djurgårdströja eller vill börja spela i Bajen …
Och även om jag hoppas att AIK får en helt annan funktion i hans liv än i mitt så vill jag att han ska bli AIKare, hur hycklande och motsägelsefullt det än står mot det jag sagt ovan.

trots det försöker jag att INTE implementera de nödvändiga AIKdelarna mer än …tjaa nödvändigt. Han har fått gå med på matcher, han har fått lyssna på AIK skivor och sånt där som en del av mammas vardag, men jag har aldrig (Som vissa jag känner) sagt du MÅSTE heja på AIK, eller du får inte heja på någon annan.

Däremot blev jag förstås mäkta stolt nät jag på frågan om Adde ville spela fotboll fick svaret: ”Jaa mamma blir jag som AIK då?”. Men jag höll masken (trodde jag) tills sambon en morgon kom lende och sa:
– Eh du det där med att INTE implementera lagtillhörighet i barnen, hur blev det med det egentligen?
– Va? jag har inte gjort något ..väl?
Han skrattade lite och svarade.
– Beror väl på hur man ser det … Adde SOVER med sin AIK-flagga!!!

Nåja ingen skada är väl skedd egentligen. Ida har ju uppenbarligen valt en helt annan väg eftersom jag tog med henne med polarn och hans dotter på hockey mellan Apberget och Färjestad och Ida på frågan om hon höll på Färjestad glatt nickade och klappade händerna!

Jag kan räkna på ena handens fingrar

… de större utbrott jag har haft på Adde, och trots att det händer så sällan (Ja sällan i jämförelse med de mammor utomhus som i tid och otid VRÅÅÅÅÅLAR på ungarna för diverse småsaker och sen undrar varför ungen inte lyssnar!”
så får jag dåligt samvete i flera dagar efteråt.

Med större utbrott menar jag när man vrålar till så att grannen helst vill krypa ned i källaren, oftast i samband med en akut rädsla som när barnet puttar lillasyster ut från sängen eller så. De andra tillsägelserna (när jag spänner ögonen i honom och väser ut ett ilsket ”NUUUU räcker det!”) räknar jag inte som utbrott, även om de på sitt sätt är allvarligt menade om än inte sagda i panik eller med ett illvrål.

En klok kvinna sa i ett av mina inlägg att det är bra för Adde att få höra när det är allvar. Och allvar blev det igår när han, tre år gammal plötsligt fick för sig att testa om man kan ge mamma ett slag i ansiktet. Jag veeeet att det är VIKTIGT att säga till skarpt i de här lägena, men jag garanterar att det gör han inte om i första taget och fast jag vet att jag gjorde rätt så tänker jag ändå alltid ”Tänk om det var för hårt, behövde jag illvråla och så vidare.”

Mannen försökte trösta mig med att det inte är farligt för barn att någon gång få höra att nu är det allvar. Han sa att hans mamma visst hade fått både det ena och det tredje utbrottet på dem som små, men att det är fullkomligt normalt.

Det som hände var att Adde helt enkelt sträckte ut handen och prövade att slå i mammas ansikte. Mamma tar då tag i barnet omdelbart och bär in honom i hans rum med orden:
– D-E-T-D-Ä-R-G-Ö-R-D-U-A-L-D-R-I-G-O-M !!
Sen kom mamma på att hon satt honom mitt i leksakshögen och utan att andas mellan väste hon:
– NUSITTERDUHÄRTILLSDUTÄNKER SÄGAFÖRLÅTOCHDURÖRINTEENENDABIL,HÖRDUDET!!!

Adde tittade storögt på sin mamma (som lät som en smärre orkan), men det tog bara några sekunder för honom att komma ut och kasta sig om mina ben och säga:
– Förlååååååt mamma. Adde ska inte slå mamma!

Och samtidigt kastar sig det dåliga samvetet på mamma ”Behövde jag verkligen väsa/vråla … tänk om jag bara hade kunnat säga lugnt opch försiktigt att …” Jag antar att en del av er känner igen er … SÅ vad är det för fel, varför bär jag på det dåliga samvetet, fast det egentligen bara var det han behövde höra?

Hur förklarar man?

Jag har frågat förut, men hur gör man? Idag var vi på den ena djurparken och då hade den ena geten Freya gått bort. Adde frågade var hon var och jag sa:
– Freya är död.
Och han relaterade till katten vår som gick bort i vintras – Som Oscar?
– Ja som Oscar.
Han funderade en stund, för han har då och då pratat om och bearbetat det faktum att Oscar är borta. Sen sa han:
– Så, Oscar och Freya pratar tillsammans nu?
– Ja det kan man säga, de är ju båda döda. Så man kan säga att de är på samma ställe.
– Men mamma, sen … när de är klara så kommer väl Oscar tillbaka till Adde?

Jag försökte förklara att det gör han inet och att man kan prata om honom och komma ihåg honom mycket. Att jag också saknar Oscar och att jag också är ledsen. men ibland undrar jag om det blir för avancerat?
Vad säger man egentligen och hur hjälper man en liten kille att komma vidare i sorgen efter sin katt?

Skrikande barn … ska ha klistermärken?

alltombarn kan man idag läsa om hur man ska hantera barn som skriker i affären. Nu har jag hittills haft det ganska lätt i affären, det Adde oftast tjatar om är fruktsoppa eller boll men om man säger ”Det får du en annan dag” så brukar han bara konstatera ”N annan da …” och så är det klart.

Så ser jag hur man ska göra då …
Ett av exemplena i artikeln är ju fullkomligt lysande *ironi*:
” Ett så kallat klistermärkessystem kan vara ett bra verktyg. För varje hylla ni passerar i butiken, medan barnet håller i sig i barnvagnen, kan det få ett klistermärke i belöning, säger killen i artikeln.

Ehmm, de måste ha väldigt små affärer i Norge, jag menar har han någon gång sett hur många hyllor det finns på en Supermarket eller Willys??? Det går åt en himla massa klistermärken om den metoden ska fungera …

Det är sambons fel, alltihopa!!!

Det är sambons fel, alltihopa!!!
Här lagas det mängder av spännande och varierande kost varje vecka ändå är favoriten över allt annat ”korv”.
Pannkakor funkar och givetvis mackmack (=Smörgåsar).

Vi kämpar med frukt, grönsaker och annat men ack så tufft det kan vara ibland att få den unge herrn att trycka i sig något som helst nyttigt. Efter många ”Nä, nä nä” kommer de stora rådsjursögonen fram och så säger han antingen ett bedjande ”korv” eller ”mamma, mackmack”.
-Det gäller att stå på sig, säger de som vet och säger att ”de äter när de blir hungriga”.
-Ja, det är väl förvisso sant, men vad gör man när mammahjärtat nästan brister för att barnet fått i sig( I mammas ögon) för lite under en dag.

Nu vet jag, i fortsättningen får sambon mata … varje mål. Det är nämligen helt och hållet hans fel att sonen vägrar äta viss mat. I alla fall om man ska tro ”alltombarn” där det står att generna styr och att kräsna föräldrar ger kräsna barn. Sambon var (enligt svärmor) en mycket kräsen ung bebis, det var inte jag alltså är det sambons fel.

Skönt att ha någon att skylla på när orken är slut och det kräver de yttersta krafterna av mammahjärtat att stå emot de bedjande ”- mackmack mamma”