Mamma, vem är Gud?

Ida (fyra år) ställde frågan på morgonen helt oförhappandes. Med religionsvetarbakgrunden i bakhuvudet skulle mamman vara neutral.

– Ja Ida det är en ganska stor fråga, en del människor tror att det de kallar Gud är det som är början till jorden och människorna. Andra tror att jorden kom upp i en stor smäll i universum, ytterligare andra tror på andra berättelser.

Adde (sex år): Men vad tror vi då?

Jag: Det får man välja själv Adde.

Adde: Ja men vad tror du? Hur tror du att jorden skapades mamma?

Jag: jag tror att jorden skapades i den där smällen som kallades en The big bang, eller på svenska ”Den stora smällen”.

Ida: varför då?

Jag: Ja för att de där människorna som undersöker saker, forskarna, har hittat så många saker som visar att det kan ha varit så.
Och att liknande smällar fortfarande händer.

Ida: Hur många Gudar finns det?

Jag: Jättemånga Ida, man kan tro på olika sorters Gudar. För länge sen i Sverige så tänkte man på Asagudar till exempel. Ni vet det där vi har pratat om veckodagarna. En dag, Torsdag är uppkallad efter en sån Gud. Thor (berättar om Thor och jättehammaren- Adde bestämmer sig för att han numera är asatroende. Tor är ju faktiskt cool och den där grisen som gör att ingen behöver svälta …. )

Ida vill veta mera, vill se bilder på alla gudar (Tack kära Jobs för att du utvecklat Ipad). Jag berättar om olika sorters religioner och ger exempel som att hennes turkiska kompis A är Muslim och att han inte äter viss sorts mat. Två timmar senare har Ida bestämt sig också. Hon är numera Hindu. Lakshimi och de fyra armarna är ju så svårt att motstå…

 

Att prata om de här frågorna med små barn är otroligt intressant. Särskilt efter alla år av studier i ämnet religionssociologi. Att inte lägga värderingar är svårare. men jag känner mig rätt nöjd med resultatet. En hindu och en asatroende med en ateistisk mamma är väl inte så illa.

 

Hur pratar ni med era barn? Både ni som tror och ni som inte tror? Får de välja själva?

Annonser

varför du INTE ska använda sökis.se

En av mina Facebook vänner (och barn och internetlivs forskare) la idag upp den här länken på nätet! sökis. Det härär en en såkallad säker sökmotor för barn tillika en av de absolut dummaste saker du kan gå på som förälder.

Man ska kunna släppa ut sina barn på nätet med denna och alltså vara fullständigt trygg med att inget ont händer dem? Att de inte får se något de inte bör se? Till exempel är ordet ”sex” sensurerat (dock inte sju eller åtta), ”porr” är också censurerat men kolla vad som händer om du skriver in ”naken”, ” xxxxx” eller om man söker på bröst får man upp annonser om naturlig bröstförstoring och ”få större bröst”. ”Knulla” går inte, men väl ”pippa” vars andra träff är något om att ha sex med sin bästa väns sambo.
Söker man på spelet ” manhunt” är en av toppträffarna en våldsam video från det spelet, ett spel som innehåller det mesta i goreväg(blod, slakt osv).Söker man dessutom på ”gore violence” är det här toppträffarna >>

20120201-230642.jpg

Vidare kan man under föräldrainfon få en hel del mindre bra tips på hur man ska göra med sina barn. Ett tips är att dela sina barns emailadresser. Då undrar jag hur många av de föräldrarna delar sina personliga epostadresser med sina sambos, män, fruar, mammor, chefer??? Varför inte diskutera tillit och privatliv istället för att uppmuntra till spionage? Eller läser ni era barns post också?

Ett annat tips som ni inte bör följa är att säga åt barnen att inte lägga ut sitt namn eller MSN i sin sociala community profil? Ja alltså det under förutsättning att ni är en av de familjer som inte går ut på puben, fotbollsklubben, simhallen etcetera med en påse över huvudet när ni ska socialisera med andra människor. Det folk måste börja förstå är att onlineliv och in real life liv är inte så skilda åt som de var för tio, femton år sedan. Våra barn vet inte att telefonen hade svans en gång och att internet inte fanns en gång i tiden. Internet och Socialt umgänge online har ALLTID funnits i deras liv. Det finns barn som är kompisar eller tillsammans med någon de aldrig mött fysiskt och det är inte konstigare än att vi skapar nya kontakter på krogen eller på fotbollsklubben. Det är bara annorluna för oss som var födda när telefonen hade svans!

En student frågade: Hur vet vi att det inte är farligt i framtiden med datorer och sociala communities. Svaret är att det vet vi inte, vi vet faktiskt inte ens om vi har datorer i framtiden. Det har vi förmodligen inte i samma form som nu.Men datorer är nutiden, och vuxna måste börja förstå det! Vi måste förstå att vi inte skyddar våra barn genom att blocka sökord eller chattar (ett annat av sökis brillianta förslag) . Inget barn sombesökt en olovlig chat hos en kompis (Ja det är dit de kommer att gå om du blockar dem) kommer att VÅGA rapportera om något obehagligt händer om ni inte uppmuntrar till öppenhet, kommunicerar och deltar i onlinelivet så att ni förstår vad det innebär.

Sen som avslutning kan du inte söka på ”blowjob” men ”how to give head ” ger denna

20120201-232154.jpg och ”avsugning” denna:

20120201-232227.jpg

Anser ni att censur är en bra väg för era barn så kommer ni att utsätta dem för det absolut värsta för när ett censurerat barn behöver prata så kommer de inte att gå till er!!!

TV visar sällan hela verkligheten, det visste vi väl redan?

Fallet är inte så enkelt som i TV Skriver Oísín Cantwell på aftonbladet om det uppmärksammade mål där ett par berövats sina barn av en tillsynes inkompetent omgivning. Nej verkligheten brukar sällan vara det…

Jag brukar tjata om att man ska våga vara vuxen, våga ta initiativ och skydda barn. Jag vet självklart inte hela historien, men jag vet att om pappan låter barnen ta honom på snoppen, då har han passerat min gräns med råge! Systern som oroade sig, gjorde vad varje vuxen som är i närheten av barn bör göra, om hon nu de facto talade med systern och sedan också psykologer om sin oro så försökte hon bara skydda dem från det extremt märkliga som pappan sysslade med!

Det finns i det lilla vi i omgivningen får insyn i extremt mārkliga omständigheter, åklagaren vet inte vad skillnaden på porr och semesterbilder ār och ur ett barnperspektiv att rycka ivāg barnen på det hār sāttet , det står bortom allt vi sagt om barn och deras vālmående, men …en pappa som låter barnen (upprepade gånger dessutom ) ta honom på snoppen …är helt ute och cyklar i sitt föräldraskap.

Jag säger inte att man gjort rätt mot familjen, jag vet alldeles för lite om det. Men … om man misstänker att barn far illa och det borde man göra i ett fall där mamman dessutom säger att barnen får röra pappas kön. Då SKA man reagera. Jag tänker på UNICEF kampanjen som pågått ett tag. Läs till exempel Jo vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”

Jag tänker också på min storebror, hade han levt idag om någon av er vuxna runt omkring oss, ni som såg, hade hjälpt oss?

Behöver folk info för att fatta att de inte ska slå?

Aftonbladet och allt om barn skriver idag att misshandeln av barn har ökat, eller åtminstone att polisanmälningarna av barnmisshandel av barn mellan 0-6 år.

I någon undersökning har det visat det sig att flera föräldrar slår sina barn. Flera erkänner dessutom att de slagit och skakat sina barn. Har det blivit mer tolererat att bära hand på sina barn?
Är föräldrar idag så dåliga på de pedagogiska grunderna att de helt enkelt inte förmår sig att försöka förstå sitt barn och istället tar till nävarna?

Jag tycker det är skrämmande … Vad är det för signaler man ger sina barn egentligen???

En kvinna från Rädda barnen säger att det hela beror på att det saknas information till nyblivna småföräldrar om riskerna med barnmisshandel, att skaka ett barn kan leda till livshotande skador.

Men hallå? Vad saknas innanför pannbenet på dagens föräldrageneration egentligen, behövs det information från samhället för att förstå att man inte ska göra illa sina barn?
Är vi verkligen ett så okontrollerat djursläkte, vi människor att vi inte längre kan lita på vårat sunda förnuft?

Jag menar, hur lite information man än har fått så borde väl det sunda förnuftet säga ifrån INNAN man ens snuddar vid tanken att skaka eller på något sätt misshandla sitt barn?