varför du INTE ska använda sökis.se

En av mina Facebook vänner (och barn och internetlivs forskare) la idag upp den här länken på nätet! sökis. Det härär en en såkallad säker sökmotor för barn tillika en av de absolut dummaste saker du kan gå på som förälder.

Man ska kunna släppa ut sina barn på nätet med denna och alltså vara fullständigt trygg med att inget ont händer dem? Att de inte får se något de inte bör se? Till exempel är ordet ”sex” sensurerat (dock inte sju eller åtta), ”porr” är också censurerat men kolla vad som händer om du skriver in ”naken”, ” xxxxx” eller om man söker på bröst får man upp annonser om naturlig bröstförstoring och ”få större bröst”. ”Knulla” går inte, men väl ”pippa” vars andra träff är något om att ha sex med sin bästa väns sambo.
Söker man på spelet ” manhunt” är en av toppträffarna en våldsam video från det spelet, ett spel som innehåller det mesta i goreväg(blod, slakt osv).Söker man dessutom på ”gore violence” är det här toppträffarna >>

20120201-230642.jpg

Vidare kan man under föräldrainfon få en hel del mindre bra tips på hur man ska göra med sina barn. Ett tips är att dela sina barns emailadresser. Då undrar jag hur många av de föräldrarna delar sina personliga epostadresser med sina sambos, män, fruar, mammor, chefer??? Varför inte diskutera tillit och privatliv istället för att uppmuntra till spionage? Eller läser ni era barns post också?

Ett annat tips som ni inte bör följa är att säga åt barnen att inte lägga ut sitt namn eller MSN i sin sociala community profil? Ja alltså det under förutsättning att ni är en av de familjer som inte går ut på puben, fotbollsklubben, simhallen etcetera med en påse över huvudet när ni ska socialisera med andra människor. Det folk måste börja förstå är att onlineliv och in real life liv är inte så skilda åt som de var för tio, femton år sedan. Våra barn vet inte att telefonen hade svans en gång och att internet inte fanns en gång i tiden. Internet och Socialt umgänge online har ALLTID funnits i deras liv. Det finns barn som är kompisar eller tillsammans med någon de aldrig mött fysiskt och det är inte konstigare än att vi skapar nya kontakter på krogen eller på fotbollsklubben. Det är bara annorluna för oss som var födda när telefonen hade svans!

En student frågade: Hur vet vi att det inte är farligt i framtiden med datorer och sociala communities. Svaret är att det vet vi inte, vi vet faktiskt inte ens om vi har datorer i framtiden. Det har vi förmodligen inte i samma form som nu.Men datorer är nutiden, och vuxna måste börja förstå det! Vi måste förstå att vi inte skyddar våra barn genom att blocka sökord eller chattar (ett annat av sökis brillianta förslag) . Inget barn sombesökt en olovlig chat hos en kompis (Ja det är dit de kommer att gå om du blockar dem) kommer att VÅGA rapportera om något obehagligt händer om ni inte uppmuntrar till öppenhet, kommunicerar och deltar i onlinelivet så att ni förstår vad det innebär.

Sen som avslutning kan du inte söka på ”blowjob” men ”how to give head ” ger denna

20120201-232154.jpg och ”avsugning” denna:

20120201-232227.jpg

Anser ni att censur är en bra väg för era barn så kommer ni att utsätta dem för det absolut värsta för när ett censurerat barn behöver prata så kommer de inte att gå till er!!!

Annonser

Aftonbladet, moralpaniken och Internetexperter

Nu kanske inte aftonbladet är en tidning folk bör läsa, just med tanke på allt skit som skrivs, men tyvärr får väldigt många sin input därifrån! Idag till exempel kan man läsa om hur den såkallade experten Mats berättar att ”Det är jättevanligt att barn träffar blottare i nätforum som börjar onanera när de chattar ”

Var denna såkallade expert får sina ider ifrån kan man ju fråga sig. Inte verkar det vara från relevant forskning. Snarare från förlegade uppfattningar och moralpanikider spridda i internets barndom och vidmakthállna av självutnämnda experter.

Det är inte jättevanligt att folk beter sig på det sättet, eller sexuella kontakter som är så aggressiva heller. Visst förekommer kontakter mellan vuxna och barn på nätet, men det gör det ju i offline livet också. Man bör ställa sig frågan är det alltid fel att vuxna och barn pratar med varandra? När bör jag sätta en gräns för mitt barn?

När det gäller sexuella kontakter online, ska man självklart inte rycka på axlarna, men om man vill ha korrekta svar ska man passa sig för att fråga aftonbladet.

Det finns en mängd forskningsrapporter och annan dokumenterad kunskap om barn utsatta för sexuella övergrepp, denna internetexpert har tydligen inte läst dem! Hade han gjort det hade nog hans citat sett annorlunda ut, om nu aftonbladet de facto direkt citerat.Det klart att han kanske har en uppfattning om vad begreppet: ”jättevanligt” står för som skiljer sig från min men … om man tittar till relevanta och tidsenliga undersökningar så visst förekommer det att Barn (barn = upp till 18 i detta fall) kontaktas i sexuella syften av både vuxna och andra barn via Internet och mobil. Man ska ta det på allvar, men inte skrämma folk i onödan.

I Sverige är det bland andra Medierådet som har undersökt barns och ungdomars användande av Internet och mobiltelefoni. Hur vanliga ”aggressiva” sexuella kontaktförsök är har också undersökts i flera internationella studier. Bland annat har Crimes Against Children Research Centre (University of New Hampshire)gjort flera studier kring ungdomar och säkerhet på Internet. I en studie gjordes telefonintervjuer med 1500 amerikanska barn mellan 10–17 år. Där uppgav 19 % att de haft oönskad sexuell kontakt via Internet. Vad oönskad sexuell kontakt är skiljer sig dock mellan individer. men på det hela taget så har en tredje del av den 19% uppgett att den som försökt kontakta dem var över 18 år. Av dessa var 3 % beskrivna som aggressiva sexuella kon- takter. En ny studie gjordes 2005 i denna uppföljande variant hade de 19% sjunkit till 13%.

En annan VIKTIG sak när det handlar om sexuella kontakter är vad som citerats i artikeln. Det kan läsas som att när barn är online så kontaktas dem av folk som klär av sig och onanerar direkt. Så fungerar det inte särskilt ofta i alla fall.

I sexuella kontakter handlar det snarare om att förövarna långsamt bygger upp förtroende hos barnet. De blir en vän, en samtalspartner eller den som fattar när mamma/pappa inte gör det.

Hur förövare bygger upp förtroende med barn skiljer sig inte nämnvärt online från offline. et finns en ganska väl definierad process för pedofilgrooming (förtroendeskapande) skriven av O´Connel 2003. Det handlar om fem steg:
1, Vänskapsskapande, och innebär att förövaren lär känna barnet, man småpratar eventuellt utbyte av oskyldiga bilder kan ske.
2, Förhållandestadiet, som är en förlängning av vänskapsfasen. Vänskapen fördjupas och förövaren talar exempelvis om hur barnet har det och visar djupare intresse för skola och hemsituation.
3, Riskbedömningsstadiet där kan förövaren fråga var barnets dator finns och hur många som använder den för att minska risken för att bli upptäckt.
4, Vänskapsfördjupningsstadiet. Barnet får en känsla av att relationen är på bådas villkor och därmed mycket viktig.
5, Sexuella stadiet, sex introduceras till exempel genom ”oskyldiga ” frågor som har du hånglat/kysst/pussat någon. I detta stadie är ofta förövaren betraktad som en nära vän och konversationen kan därmed fördjupas.

När aftonbladet skriver en artikel där man påstår att det är jättevanligt att små barn blir utsatta för blottare som onaerar online är det för att sälja med skrämsel. vad man skapar i förlängningen är en fortsatt okunskap och panisk rädsla hos föräldrar utan kunskap om onlinelivet. Resultatet blir kanske att när barnet berättar så stänger föräldrarna av tillgången till nätet eller inför andra förbud. Detta i sin tur försätter barnet i en situation där det själva måste lösa eventuella problem med förövare.

Som kommunikationskonsult träffar jag ofta föräldrar som har fått höra sådana saker som aftonbladet skriver idag. De har en panisk rädsla för ”det där med internet” och berättar hur de istället för att kommunicera med barnet på ett vettigt sätt och lära sig, försöker med förbud. Efter otalet workshopar med och lärare om spel och Internetliv och unga är jag otroligt trött på hur våra kvällstidningar upprätthåller en stereotyp syn på det som är absolut viktigast att skapa förståelse för idag.

Det föräldrageneration idag måste lära sig är att förstå den generation som fötts in i online livet och inte har en aning om hur livet innan såg ut eller vad föräldrarna hänvisar till som normalt.

Föreläsningar och workshops håller jag regelbundet om du har en grupp som vill lära dig mer, skicka ett mess här eller på skype: fnix78

TV visar sällan hela verkligheten, det visste vi väl redan?

Fallet är inte så enkelt som i TV Skriver Oísín Cantwell på aftonbladet om det uppmärksammade mål där ett par berövats sina barn av en tillsynes inkompetent omgivning. Nej verkligheten brukar sällan vara det…

Jag brukar tjata om att man ska våga vara vuxen, våga ta initiativ och skydda barn. Jag vet självklart inte hela historien, men jag vet att om pappan låter barnen ta honom på snoppen, då har han passerat min gräns med råge! Systern som oroade sig, gjorde vad varje vuxen som är i närheten av barn bör göra, om hon nu de facto talade med systern och sedan också psykologer om sin oro så försökte hon bara skydda dem från det extremt märkliga som pappan sysslade med!

Det finns i det lilla vi i omgivningen får insyn i extremt mārkliga omständigheter, åklagaren vet inte vad skillnaden på porr och semesterbilder ār och ur ett barnperspektiv att rycka ivāg barnen på det hār sāttet , det står bortom allt vi sagt om barn och deras vālmående, men …en pappa som låter barnen (upprepade gånger dessutom ) ta honom på snoppen …är helt ute och cyklar i sitt föräldraskap.

Jag säger inte att man gjort rätt mot familjen, jag vet alldeles för lite om det. Men … om man misstänker att barn far illa och det borde man göra i ett fall där mamman dessutom säger att barnen får röra pappas kön. Då SKA man reagera. Jag tänker på UNICEF kampanjen som pågått ett tag. Läs till exempel Jo vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”

Jag tänker också på min storebror, hade han levt idag om någon av er vuxna runt omkring oss, ni som såg, hade hjälpt oss?

Hej vuxenvärlden -ni suger!!!

Hej, du som såg den femtonårige killen som svajade på busstationen och tittade bort.
Hej du som blundade när du hörde honom ropa, svära, slå på dörren medan han andades ut ångor av spritlukt. Du som hörde honom plocka upp sin telefon, skrika ”HORASVARADÅ” innan han vinglade till, ramlade till och satte sig… Du som sket i det femtonåriga BARNET när han behövde dig som mest!

Hoppas du mår riktigt jävla askass nu och att du undrar hur det gick. Särskilt du gubbe i grön jacka som stod på gatan himlade med ögonen och viskade till din fru: Men fy fan vilken liten snorunge.

Ni hade tt barn framför er, ett BARN!
När man är femton år och full då mår man ganska kass och det är då man formas in i hur världen är och hur man ska agera mot andra. Om man femton år gammal är man ett BARN! Om man är ett barn är man hela samhällets ansvar!
När man är femton år ute i kvällen, full och svär det är då man behöver att en ”JÄVLAKÄRRINGJÄVEL” bryr sig! Att någon som man kallar ”SKITPÅDIGDUMHUVUD” sätter sig ned och säger: Hej, jag vet att du mår kass men jag tänker se till att ta dig någonstans där du i alla fall slipper må kasst ensam.

Det är när man är femton och stinker som en hel vodkafabrik som man behöver att den där ”JÄVLAKÄRRINGJÄVELN” faktiskt tar att hon blir kallad både det ena och det tredje men ändå ser till att man slipper vara ensam därute med sin fylla, ångest och ensamhet.

Det är när man är ett barn som man behöver vuxenvärldens hjälp att hitta rätt.

Jag är så jävla förbannad just nu på ”dig” som låtsades att du inte såg.
Barn är hela samhällets ansvar, om inte deras egna vuxna klarar av det så är omvärlden skyldiga att finnas där!

Jag undrar om någon av er själva har barn?
Jag undrar om någon tänkt på hur det skulle vara om ditt barn stod ensamt där i mörkret full som fan (Varesig du inbillar dig annat eller inte så händer det att ungdomar blir fulla!) och inte vågade ta sig hem.
Jag undrar vad du känt om ingen hjälpte ditt barn!

FISKDAMM

image

På barnkalas, folk brukar undra om det är jobbigt när det bara är två år mellan dem.
Men de är faktiskt såhär bra kompisar.

Förklara katastrofen för en femåring

Som ni vet är vi för att förklara saker sa riktigt som möjligt men när Adde hittade en gratistidning med en bild från Japans kärnkraftverk och räddningspersonalen (iklädda skydssutrustning) på tunnelbanan fick jag ta mig en rejäl funderare. Hur förklarar man det här? Bakom oss stod en tant och glodde nyfiket.
Jag sa: Ja i landet Japan har råkat ut för en olycka. Det du ser på bilden är från en byggnad som hjälper landet Japan att få ström till lampor och sånt. Den byggnaden har gått sönder och eftersom en byggnad som hjälper till med att ge ström åt landet innehåller saker som kan vara giftiga så har gubbarna så konstiga kläder.
Adde: Aha då blir de inte sjuka och … och så hjälper de Japan?
Jag: Ja precis.
Tanten: Vad bra du gjorde det där!

Hur förklarar ni för era småbarn?

Den där känslan …

när treåringen inte vill, eller IIIIINNNNTTTTEEEEE vill någonting av allt man tar sig för,.
”iiiiinte de byxorna”
”IIIINTE den tröjan”
”iiiiiinte smörgås”
”iiiiinte smörgås med ost”
”iiiiiinte smörgås med smör”
” definitivt iiiiiiinte den sortens smörgås”
”Tänker IIIIIIINTE klä på mig”
”Vill iiiiiiinte ha skor ”
”vill iiiiiiiiiiiiiiiiinte gå upp”
Vill inte vill inte vill inte …..
#DENKÄNSLAN

Vad skulle du göra ?

Vad skulle du göra om du trodde att ditt barn var i fara?

Just nu läser jag om det hemska fallet där en pojke kidnappats och fråntagits sin mamma. Thor ni vet, där mamman i två månader letat efter sin son. Fy fan säger jag, om ni ursäktar mitt språk, för att tvingas leva i ett sådant helvete. Och när man äntligen får veta var barnet finns får man inte ha honom hos sig, inte vara där. Istället ska man finna sig i att barnet är inlåst på ett barnhem i ett främmande land. Jag fattar inte hur man orkar det.

Idag kom det upp en artikel från pappan, där han sa att han rymde för att skydda sitt barn. Han var rädd för att mamman skulle lämna det land de levde i tillsammans och lämna honom utan sitt barn så i pur panik tog han sonen, mat och löjor och drog.

IDIOT tänker vi och undrar hur man kan utsätta sin älskade och sin son för det. Samtidigt säger pappan att mamman utsatt barnet för övergrepp, att han inte anser henne kapabel att ta hand om sin son. Ändå dömer de flesta av oss honom direkt.

Det här är inte ett försvar av pappan! Kidnappningen och den smärta som han orsakat både mamman och sonen är fruktansvärd och borde innebära omedelbart fängelsestraff eller något.

Men om det nu finns en sanning i hans rädsla då? Om det nu är så att mamman hotade med att dra från honom, att hon kanske till och med har gjort något av det som vagt hintats i medier , om övergrepp, från pappans håll.Vad ska straffet bli då. Om man inte får hjälp av myndigheter och handlar i ren panik, bör man inte få vård eller så?

Pappan planerade att leva på flykt tills sonen fyllde arton år … gör man det bara för att jävlas, eller gör man det av en annan djupare orsak? Är det alltid pappan som är skurken i en relation? Jag skulle så gärna vilja se vad som orsakade det här, på riktigt. Även om jag inte kan förstå hur man kan kidnappa sitt barn och skada de man älskar så hårt som han har gjort så måste vi få båda sidorna.

Handen på hjärtat nu allihopa om du trodde att ditt barn svävade i fara, vad skulle du göra då?

En bra mamma vågar vägra disken!

Ja vi har alla hört det sen innan BB. ”Ta hand om dig, städa inte ihjäl dig, vila när ungen vilar ”. Och många av oss tänkte ”blahblahblah, hon som alltid har så fint hemma måste ju städa jämt”

Sen inser några av oss att det inte går att städa jämt, att man, de gånger man är hemma när bebisen sover faktiskt behöver vila eller åtminstonen sätta sig ned en stund med en kopp te och lyssna på tystnaden.

jag städar ju, som ni vet vid det här laget, med barnen. In fact jag gör det mesta med barnen, helt enkelt för att när dagen är slut så är jag trött också och då behöver jag annat än hushållssysslor att stilla huvudet med. Det är därför jag pluggar 150%.

Jag försöker att säga åt de andra mammorna att barnen kan vara med och laga mat, att det kan göras till en lek att städa och diska. Att en koja i tvättstugan av gamla lakan, en regnig dag faktiskt är ett utmärkt alternativ när tvättkorgen är överfull. Men de lyssnar sällan, städar på kvällen när ungarna sover och surar de lite för att jag orkar med att plugga.

Så, nu ska jag berätta en hemlighet! ANledningen till att jag orkar vara en engagerad mamma är att jag pluggar och då och då skiter i om golvet inte skiner av nyputsat.

Jag pluggar halvdistans vilket innebär att jag ett par gånger i månaden måste vara på skolan, men då är pappa hemma med barnen. Lite senare kommer det att vara flera dagar, men just nu är det ganska få i själva skolan, men däremot debatter online via konferenssystem och videokameror ibland. Ändå frågar de hur jag orkar plugga, när man har allt det där andra att tänka på.

Egentligen är det inte så svårt, självklart finns det perioder när man helst vill gräva ner sig, som när kräksjukan kommer och man har stor inlämning dagen efter. Eller när man själv är utmattad efter att lillan håller en vaken om nätterna för att hon har feber när tänderna tittar fram. Men oftast funkar det, när man som vi har en hyfsad kvällsrutin (De lägger sig sju). Jag har satt upp regler för mig själv.

Jag läser varje kväll utom lördagkvällar, som är min pluggfria dag, Minst 50-100 sidor varje dag. Jag läser i badet, har en bok på toa, och alltid penna och block intill. Jag antecknar när jag läser, på så vis kan jag snabbt gå tillbaka till intressanta avdelningar inför skrivuppgifterna. Och jag ser till att varva läsandet med de praktiska uppgifterna. Just för att orka.

Jag städar, som sagt, inte på kvällarna, vi har städning och disk på dagen så att barnen får vara med och hjälpa till. Ibland blir det mindre bra, men så länge de är en del av det vardagliga då tror jag att både familjelivet och pluggförutsättningarna blir bättre. Det handlar ju om lära för livet att vara med, handla och städa. Vi lagar mat tillsammans och vi leker skruragolvetleken.

Sen, de dagar det är riktigt tufft, ni vet när treåringen trotsskriker i femton timmar och ettåringen vägrar någonting annat än att hänga i kjoltygen. Sådana dagar har även jag, men då följer jag mammaråden och struntar i allt annat. De dagarna man som förälder bara vill krypa ned under soffan, med en stor svart filt över huvudet. Då skiter jag i all städning och matlagning. Då får disken stå och dammråttan vila under byrån. Den dagen vi tar middag från thaistället på kvällen och pluggandet blir en skön mammaavkoppling från allt skrik och kaos.

Hur mycket man än älskar sina barn så vill man ändå ibland stänga in sig i förrådet och svälja nyckeln, helt enkelt eftersom för mycket av det goda kan spränga även mammas trumhinnor ibland.

Folk frågar hur orkar du plugga, men rent krasst så skulle jag inte orka vara mamma om jag inte fick aktivera huvudet.

Jag kan räkna på ena handens fingrar

… de större utbrott jag har haft på Adde, och trots att det händer så sällan (Ja sällan i jämförelse med de mammor utomhus som i tid och otid VRÅÅÅÅÅLAR på ungarna för diverse småsaker och sen undrar varför ungen inte lyssnar!”
så får jag dåligt samvete i flera dagar efteråt.

Med större utbrott menar jag när man vrålar till så att grannen helst vill krypa ned i källaren, oftast i samband med en akut rädsla som när barnet puttar lillasyster ut från sängen eller så. De andra tillsägelserna (när jag spänner ögonen i honom och väser ut ett ilsket ”NUUUU räcker det!”) räknar jag inte som utbrott, även om de på sitt sätt är allvarligt menade om än inte sagda i panik eller med ett illvrål.

En klok kvinna sa i ett av mina inlägg att det är bra för Adde att få höra när det är allvar. Och allvar blev det igår när han, tre år gammal plötsligt fick för sig att testa om man kan ge mamma ett slag i ansiktet. Jag veeeet att det är VIKTIGT att säga till skarpt i de här lägena, men jag garanterar att det gör han inte om i första taget och fast jag vet att jag gjorde rätt så tänker jag ändå alltid ”Tänk om det var för hårt, behövde jag illvråla och så vidare.”

Mannen försökte trösta mig med att det inte är farligt för barn att någon gång få höra att nu är det allvar. Han sa att hans mamma visst hade fått både det ena och det tredje utbrottet på dem som små, men att det är fullkomligt normalt.

Det som hände var att Adde helt enkelt sträckte ut handen och prövade att slå i mammas ansikte. Mamma tar då tag i barnet omdelbart och bär in honom i hans rum med orden:
– D-E-T-D-Ä-R-G-Ö-R-D-U-A-L-D-R-I-G-O-M !!
Sen kom mamma på att hon satt honom mitt i leksakshögen och utan att andas mellan väste hon:
– NUSITTERDUHÄRTILLSDUTÄNKER SÄGAFÖRLÅTOCHDURÖRINTEENENDABIL,HÖRDUDET!!!

Adde tittade storögt på sin mamma (som lät som en smärre orkan), men det tog bara några sekunder för honom att komma ut och kasta sig om mina ben och säga:
– Förlååååååt mamma. Adde ska inte slå mamma!

Och samtidigt kastar sig det dåliga samvetet på mamma ”Behövde jag verkligen väsa/vråla … tänk om jag bara hade kunnat säga lugnt opch försiktigt att …” Jag antar att en del av er känner igen er … SÅ vad är det för fel, varför bär jag på det dåliga samvetet, fast det egentligen bara var det han behövde höra?