När Adde pantar läskflaskor säger han alltid att han vill trycka på knappen som ger ”flaskorna” till de fattiga barnen. Jag har aldrig sagt att de måste det, men en gång frågade han mig varför det fanns två knappar på automaten. Då sa jag att den ena får man egna pengar på så man kan köpa saker för själv och den andra så skänker man flaskpengarna till fattiga barn. Han tänkte en stund så sa han:
Fast jag måste ju inte köpa något, vi ger pengarna till de fattiga barnen.

Så har det fortsatt och när kläderna blir för stora är det kul att vara med och packa ihop dem och lägga i läkarmissionens box så att fattiga barn kan få använda dem. Jag är glad och stolt över det. De tänker alltid på andra och det är någonting som vi alla måste göra ibland.

När jag köper julklappar är det för andra året som jag skänker getter, barnmorskor och minröjning till folk. För om det är någonting jag insett så är det att det är vad jul är för mig. Förr om åren jobbade jag obevekligen varje julafton. Jag avskydde kommersen, tvånget att handla något man inte behövde för att man skulle det. Misstolka mig rätt, jag ger gärna presenter men … då vill jag hitta den där perfekta presenten just när jag råkar ramla över den eller för att jag vet att någon behöver den. Jag ger den hellre när som helst annars på året. Men jul där folk lånar pengar till att köpa sig fria i sina egna och andras ögon, nej usch!

Därför blir jag så extra glad när barnen spontant säger: Men mamma vi behöver inte köpa det där godiset för pengarna, det är bättre att någon som behöver mat får dem.
Självklart vill jag att mina barn ska ha det de behöver, och ibland också den där lilla extra saken som de inte behöver men blir lyckliga av. Eftersom vi kan. Däremot vill jag att de ska tänka på sin omvärld och veta att alla kan inte köpa det där extra, för alla kan inte ens köpa det de behöver.

Jag packade nyligen ett paket till vårt fadderbarn i Lettland. Då kom barnen med ett av sina två paket nyinköpta kritor och block och sa: Mamma, vi kan dela på ett faktiskt. Kan inte ”vårat barn” få det andra i julklapp.

Tack Hoppets stjärna för möjligheten att låta mina barn se omvärlden på nära håll.

Adde lite hängig och sur för att han inte får som han vill. Jag frågar:
– Adde cvill du ha en kram?
Adde: Neeeej, men om du vill ha en kan du få en.

Alltså pappa var sjuk i feber och det gick inte riktigt ihop för Adde att pappa var hemma så tidigt och dessutom låg i sängen.
-Men mamma, varför är pappa inte på jobbet?
-Han är sjuk!
-Men han ska väl ändå vara på jobbet?
-Nej Adde när man är sjuk så ska man vila, då ska man intevara på jobbet!
-Men …du är ju alltid det!

*hoppsan*

Adde: Mamma varrför sprang rådjuret när du skulle fota?
Jag: HAn blev nog lite rädd när jag kom så nära.
Adde: Jaa… som sniglarna de tror också att du ska döda dem.
(Avd kör aldrig över en snigel med vagnen …)

… Jotack här försöker man lära barnen att vara snäll mot insekter och djur.
Så hör vi, KRASH, under vagnshjulet och vad händer då? Jo mamma har kört på en snigel…
Hur krånglar man sig ur det.
Mamma: Ja mamma gjorde jättefel, staaaackars snigel.
Adde: JAAA mamma NU DOG HAN!

Vi går vidare, efter ett tag ser Adde sniglar
Adde: AKTA er sniglarna, mamma kanske dödar er!!!

Adde bråkar, hoppar runt, skriker, vill inte.
– Vad är det adde varför är du så arg?
– Jag vill ju vara en liten flicka igen mamma.

(Så att vara en liten pojke duger inte …)